Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.
Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.
Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.
För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.
Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.
Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig
Precis som jag valde dig. Väljer dig.
Varje dag.
Suddig bild från vår bröllopsresa.