Vikten av representation

Mina morgnar och förmiddagar ser ut så här: jag vaknar och lägger på TV:n för att se på VM i fotboll (detta tv-tittande sker mer eller mindre engagerat med tanke på att jag oftast matar och underhåller två barn samtidigt).

Det är härliga morgnar, sköna morgnar och jag njuter av att se på match efter match.

Och när jag nu i mer än en vecka har sett på fotboll varje morgon blir jag så taggad på att snöra på mig fotbollsskorna och äntra planen igen. Jag längtar efter att få uppleva lagspelet, samhörigheten, den glädje och sorg man får uppleva som lag tillsammans på planen.

Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten innan matchen, känslan av att sätta en perfekt djupledspassning eller efter att ha gjort en utsökt löpning i precis rätt tid. Eller att ensam ha tagit mig igenom försvaret och näta bollen förbi målvakten.

Jag längtar efter ruset efter att ha kämpat och kämpat och kämpat sig fram för att vinna tillbaka en boll, och glädjen av att se ens lagkamrater backa upp en. Att se ens vän och lagkamrat skickligt sköta en svår situation eller när ens målvakt gör den där once in a lifetime-räddningen som ingen hade vågat hoppas på.

Aahh vad jag har längtat och njutit ska ni veta!

Det märkliga är att Samuel ser på fotboll flera kvällar i veckan under hela årets lopp, och jag brukar ofta sitta bredvid och slötitta medan jag läser en bok. Men aldrig har jag följt med lika engagerat som jag har gjort nu under detta VM.

Orsaken?

Definitivt denna enda: representation.

Att se någon som ser ut som jag – som essentiellt ÄR som jag – gör att jag inser att jag också kan det där. Att det kunde vara jag som spelade där (teoretiskt, kanske inte sannolikt och rent praktiskt)!

Så mina tankar har på sistone handlat mycket om vikten av representation – att se någon som man identifierar sig med göra saker som man själv vill/önskar/kan göra på internationell TV.

Det är så stort, det är så viktigt.

Troligtvis kommer jag inte att göra en comeback på någon fotbollsplan under någon snar framtid, men detta fotbolls VM har förstärkt insikten om att jag kan.

Om jag vill. För de kan.

Inte VM i fotboll men en Kokkola Cup match år 2021

Snackar skit, lirar boll

Bloggidéerna tryter för tillfället.

Istället för att krysta fram något halvhjärtat tänkte (vågar!) jag publicera ett inlägg som jag skrev i somras men inte hade mage att publicera då.

Inlägget börjar nedan, håll till godo.

En Mindy för må-å-nga år sedan.

Det är för länge sedan jag har sett fotboll live.

Och då menar jag inte fotboll på liganivå, nej jag snackar typ division fem där samtliga matcher är ett slags derby, där den tekniska förmågan inte alltid är på topp och där denna brist kompenseras med andra, så kallade, ”förmågor”.

Nu vet jag med säkerhet att en lägre division inte automatiskt korrelerar med ovan nämnda egenskaper, så jag begränsar mig till att endast tala utifrån dagens match.

Idag har jag nämligen bevittnat fotboll där fula ord och förnedring av motståndaren var en dygd, domaren var en måltavla för allehanda hat och varje fras innehöll åtminstone två svordomar på tre språk.

Men det var inte bara på plan som denna bedrövelse ägde rum.

Nej, också bytesbänken och läktaren stämde in i hatsången, det snackades skit om backen, domaren, målvakten, till och med om spelarnas fruar (!)

Och det var inte bara motståndare som snackade skit om motståndare, nej lagkamrater ställde sina lagkamrater på skottlinjen, ingen låg säkert till.

Det snackades skit om den som potentiellt är din bror, din kollegas pappa, min man.

Jag var uppriktigt bedrövad.

För jag tänker: vi vet aldrig vem vi möter på fotbollsplan idag som vi kommer att gå på arbetsintervju hos imorgon.

Vi vet inte om målvakten som vi snackar skit om är ihop med personen bredvid oss.

Vi vet inte om domarens syster sitter bakom oss på läktaren när vi håller en utläggning om domarens förmodat låga IQ-nivå.

Ja, ja, ja jag vet att sport framkallar adrenalin och väcker något primitivt inom oss.

Vissa kanske inte tycker det är något märkvärdigt med trash talk och att dumförklara varandra, vissa kanske anser att allt det här hör till jargongen.

Men ändå.

Ändå borde vi kunna bete oss hövligt, åtminstone sportsligt, på och bredvid plan.

Det är väl förresten en princip att tillämpa på livet i stort.

Bilden har inget med matchen att göra.

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Mindy vs. Manchester United

När Samuel och jag gifte oss fick vi två skräddarsydda dynor med text av min mamma.

På den ena stod det “Forever” på den andra stod det “United”. Det kan man tycka är lite lagom klyschigt och det är det absolut, men till saken hör att min man är ett enormt Manchester United-fan så hela dyngrejen var en ordvits som vi hade väldigt roligt åt.

Dynorna, mannen och hans fotbollslag hänger med än idag och präglar vår vardag på ett inte helt obetydligt sätt.

Innan vi gifte oss fick jag höra att det är klokt att välja sina strider, och tidigt konstaterade jag att striden mot Manchester United är en strid jag väldigt ogärna tar. Helst inte alls.

Men egentligen är det inte så mycket till strid över huvud taget, för jag har tidigare skrivit om hur fotbollen har varit en del av min barndom och hur glad jag är över att min Samuel också har det här intresset.

Men visst påverkar det vår vardag.

Matchtiderna påverkar vår schemaläggning och matchresultat vår sinnesstämning.

Lyckligtvis går det väldigt bra för det röda Manchesterlaget nu.

Samuel är nöjd.
Jag är nöjd.

Min Sam, minsann!. År 2013.

Alltid till ljudet av det

Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.

Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.

Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.

För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.

När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.

Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.

Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.

Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då

Värda en hatt

Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.

Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.

Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!

Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch. 

Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.

Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!

Vad fotboll har lärt mig om livet

Jag gillar fotboll.

Jag har vuxit upp med fotboll och själv spelat en stor del av mitt liv. Numera håller inte mina knän för fem penni, men det var kul så länge det varade........

Orsakerna till min förkärlek för fotboll är många. Arv och miljö är säkert stora bidragande orsaker, med kraftig betoning på det senare. 

Jag gillar också fotboll för att det är en väldigt sympatisk sport. I många avseenden är fotboll likt livet i stort. Lycka och välgång går hand i hand med misslyckanden och förluster. Vi kan välja att satsa offensivt men då är det high risk-high reward som gäller, eller så "parkerar vi bussen" och kör med säkra kort; lite att förlora men lite att vinna.

Oavsett strategin är ändå spelet, liksom livet, fullt av överraskningar. Som till exempel herrfotbolls VM som pågår som bäst.

Alltså vilket galet fotbolls VM det har varit i år! Vilka tvära kast och snabba vändningar! Vilka otroliga, omöjliga, skrattretande och fantastiskt fina mål vi har sett!

Årets herrfotbolls VM har påmint mig om varför jag fascineras av den här sporten. Just på grund av det oberäkneliga och oförklarliga. Otippade vinster och oförtjänta förluster. Precis som livet.

Jag och syster och vår comeback på fotbollsplan 2016. Viva la Rödsön Veikot!