Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.
Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.
Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.
För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.
När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.
Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.
Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.
Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.
Min bror Max, jag och min kusin Lukas.