Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.
Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.
Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!
Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch.
Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.
Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!
