Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då

Dela liv

Den här veckan är en lyxvecka.

Inte för att solen skiner och gatorna är torra.
Inte för att det sista studievitsordet registrerat,
och inte för att jag nu endast väntar på att betyget ska dimpa ner i postlådan.

Inte heller för att jag har fått igång träningsinspirationen efter en lång och seg vinter.
Och inte för att jag har blivit bortskämd med god mat av min mästerkock den här veckan.

Eller ja, samtliga påståenden ovan bidrar definitivt till den här lyxveckan.

Men den största lyxen är att jag två gånger den här veckan får delta i olika konstellationer av människor och dela skratt, bekymmer, utmaningar och glädjeämnen.

Dela liv, helt enkelt.

Det, go' vänner. Det är lyx.

Mat och vänner i Helsingfors 2016.