En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.
Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.
Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.
Och det här har jag sett:
• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.
• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.
• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.
• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.
• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.
• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.
De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.
För det är så mycket mer.
Så mycket mer än en sport.