Jag brukar ibland säga att jag känner mig sträv i livet.
Att jag stryker mothårs bland ett människor som smeker medhårs, att jag har lite skröpligare yta bland en drös mjukhudade.
Jag gillar uttrycket för det är inte detsamma som att säga att jag känner mig fel eller malplacerad. Nej, det är mycket mer odramatiskare än så.
I slutändan handlar det om hur väl mina inre, personliga egenskaper och omvärldens yttre faktorer samverkar. Eller snarare: hur väl jag själv uppfattar och upplever att de samverkar.
Ibland samverkar de på ett sätt som får mig att känna mig sträv, helt enkelt.
Men.
Det är långt ifrån alla gånger.
Igår fick jag stå på scen. Att stå på scen innebär att vara totalt närvarande varje ögonblick; att hänge musiken och publiken sin fulla koncentration.
På scen ifrågasätter jag inte min närvaro, min kompetens, mitt jag. Jag funderar inte på inre och yttre faktorers samverkan Det finns inte tid, inte rum för det. Eller kanske de bara samverkar så väl att de sammansmälter.
På scen lever jag upp.
Och hur känner jag mig då?
Inte det minsta sträv, åtminstone.
Jag på scen. Jag lever upp, märker ni?