Perspektiv

Det är mycket tal om vintervädret.

Eller kanske snarare frånvaron av det.

Jag tänker så här: ens vardag blir ganska grå och mörk om vädret tillåts prägla ens tillvaro.

Visst, jag älskar vinter och snö och tycker det här vädret är märkligt och oroväckande och allt annat än vinter men jag kan inte låta det påverka mig för jag kan inte påverka det.

Istället försöker jag envist fånga ljusglimtarna i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse.

Jag får ständigt tvinga mig att se guldkanterna i tillvaron, färgklickarna i den gråa färgskalan.

Som så mycket annat handlar också detta om val av perspektiv. Jag hoppas att du också väljer det ljusa.

Som heter duga

Februarivädret (!)

Jag försöker så långt det går undvika att haka upp mig på väder och vind.

Visst kan jag kommentera det i andan av småprat med halvbekanta, men sällan att vädret verkligen bekommer mig. För av alla saker jag kan förändra så är vädret verkligen inte en. Och jag har accepterat min oförmåga gentemot vädret för länge sedan.

Men vintersol och snökrisp, lågstadierast och sportlovsdoft gör att vädret bekommer mig. Oerhört.

På det allra bästa av sätt.

Ett väder som heter duga. Och jag njuter - gör du?

Kravlös tillvaro

Jag söker mig ständigt till det kravlösa.

I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.

Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.

Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.

Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.

Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.

Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”

Krav.

Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.

Kravlös tillvaro på sofflocket

Let it snow, let it go

Jag är verkligen den sista att ägna min tid åt att prata åt vädret, men jag vill ändå bara påpeka att det är allt bra härligt att ha snö redan nu i oktober. Lite mindre härligt när jag imorse var tvungen att böka i det snötäckta berg, under vilken jag hoppades finna min cykel. Jag gjorde det till sist.

Grejen med snö och cykel är att jag inte har vinterdäck till cykeln. Det kanske är oansvarigt av mig, men å andra sidan är det en god träning i självbevarelsedriften och allmänna cykelskills. Och jag är faktiskt ganska bra på att balansera på min cykel, också i slask och snöyra. Det är kanske inte en färdighet att skriva på min CV, men jag är ganska stolt att jag ifjol cyklade året runt och inte föll en enda gång! Inte ens sådär att jag var tvungen att lägga ned foten i anti-fall förebyggande syfte.

Bild från den fina stugan i Vuokatti vi besökte ifjol.

För jag har lärt mig, kantapään kautta som det heter på finska, att hemligheten till att ha kontroll över cykeln är - paradoxalt nog - att släppa kontrollen. Då jag märker att mina däck har hamnat i ett djupt hjulspår finns det ingen chans för mig att styra tillbaka det. Då är det bäst att ta det lugnt, låta däcken köra dit de vill men fortsätta trampa på.

Och den här insikten tänker jag att också kan vara tillämpbar på andra områden av livet. 

Inte så mycket att vi ska fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in. Inte heller att vi bara ska ge upp inför omständigheter, och aldrig säga ”Stopp, det räcker!”.

Men däremot att det bästa vi ibland kan göra är att släppa kontrollen över det som inte går att kontrollera. Att inte ödsla energi på att försöka styra upp det som inte går att styra. Som vad andra tänker om oss, om vi kommer att få jobb efter studierna, om nedskärningarna kommer att drabba oss, om det kommer att regna på grillfesten i sommar. Allt det här kanske vi i viss mån kan styra, men i slutändan inte så mycket. Speciellt inte det där med vädret.

Det är vad det är och det blir som det blir.

Och det blir nog bra i slutändan.