Jag är verkligen den sista att ägna min tid åt att prata åt vädret, men jag vill ändå bara påpeka att det är allt bra härligt att ha snö redan nu i oktober. Lite mindre härligt när jag imorse var tvungen att böka i det snötäckta berg, under vilken jag hoppades finna min cykel. Jag gjorde det till sist.
Grejen med snö och cykel är att jag inte har vinterdäck till cykeln. Det kanske är oansvarigt av mig, men å andra sidan är det en god träning i självbevarelsedriften och allmänna cykelskills. Och jag är faktiskt ganska bra på att balansera på min cykel, också i slask och snöyra. Det är kanske inte en färdighet att skriva på min CV, men jag är ganska stolt att jag ifjol cyklade året runt och inte föll en enda gång! Inte ens sådär att jag var tvungen att lägga ned foten i anti-fall förebyggande syfte.
Bild från den fina stugan i Vuokatti vi besökte ifjol.
För jag har lärt mig, kantapään kautta som det heter på finska, att hemligheten till att ha kontroll över cykeln är - paradoxalt nog - att släppa kontrollen. Då jag märker att mina däck har hamnat i ett djupt hjulspår finns det ingen chans för mig att styra tillbaka det. Då är det bäst att ta det lugnt, låta däcken köra dit de vill men fortsätta trampa på.
Och den här insikten tänker jag att också kan vara tillämpbar på andra områden av livet.
Inte så mycket att vi ska fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in. Inte heller att vi bara ska ge upp inför omständigheter, och aldrig säga ”Stopp, det räcker!”.
Men däremot att det bästa vi ibland kan göra är att släppa kontrollen över det som inte går att kontrollera. Att inte ödsla energi på att försöka styra upp det som inte går att styra. Som vad andra tänker om oss, om vi kommer att få jobb efter studierna, om nedskärningarna kommer att drabba oss, om det kommer att regna på grillfesten i sommar. Allt det här kanske vi i viss mån kan styra, men i slutändan inte så mycket. Speciellt inte det där med vädret.
Det är vad det är och det blir som det blir.
Och det blir nog bra i slutändan.