Den här dagen för några år sedan, den där ruggigt mörka oktoberkvällen, då du föll på knä och frågade om jag vill dela mitt liv med dig. Om jag vill dela smutstvätt, kylskåp och eltandborste med dig. Dela hem, hemskheter och hemligheter med dig. Om jag alltid ville att du skulle vara det sista jag ser på kvällen, och det första jag ser när morgonen gryr. Det är klart jag ville det. Ja, ja JA!
Lite visste vi vad vi gav oss in på. Egentligen. Det är ju ändå en alldeles orimligt stor fråga att ta ställning till. Inte bara för oss som var (och är) unga, utan precis för vem som helst, när som helst. Och det är inte precis något man lättvindigt testar och returnerar om det inte passar. Det är inte en Zalandobeställning. Det är ju hela livet, hela livet väljer jag att spendera med dig.
Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography
Och jag beundrar vårt mod, om jag får säga det själv. Det krävs mod att ta ställning till en så orimligt stor fråga som att välja livskamrat. Kan man säga något annat än att vi var oerhört modiga som valde varandra där och då? Kan man säga något annat än att vi är oerhört modiga än idag, då vi varje dag väljer varandra om och om igen?
Det finns få forum som är så karaktärsdanande som ett förhållande, ett äktenskap. Att leva så nära varandra innebär alldeles oundvikligen att de egna bristerna och skavankerna kommer fram. De går att gömma en stund, men inte i längden. Och då de väl kommer fram konfronterar vi dem tillsammans. Och vi slipas. Vi formas och förändras längs vägen. Ibland går det ganska friktionsfritt, andra gånger yr det flisor så det bara sprakar om det.
Bild från sommaren 2014.
Jag är inte en sådan som tror på själsfränder. Jag tror inte att det finns en endaste en där ute för bara mig. Tanken på den rätta har alltid skrämt mig - tänk om jag missar honom då? Om mitt första intryck av honom vore så horribelt, att jag inte för hela mitt liv kan föreställa mig ett liv med honom. Eller tänk om han tycker jag är fruktansvärt konstig och totaldissar mig från dag ett. Har jag missat min enda chans då? Hu, vilken tanke. Så nej, jag tror inte på själsfränder.
Men jag tror att då vi valde varandra är vår viktigaste uppgift att bli som själsfränder åt varandra. Att låta oss slipas och formas, inte för att vi borde. Inte för att vi måste Utan för att vi vill. Vi vill bli den bästa för varandra.
Jag vill bli den bästa för dig, min ultrabei.