Ni är få men trogna läsare som regelbundet kikar in här. TACK för att ni finns! Ni skapar motivation och orsakar dåligt samvete hos mig när det är tyst här – men båda funkar för att få mig att skriva! ;)
Under den senaste tiden har saker kommit upp till ytan i mig som jag har varit mer eller mindre helt ovetande om under åtminstone halva mitt liv.
Ur mitt djupaste inre har känslor som jag länge har hållit tätt förslutna segat upp till ytan. Inte för att jag medvetet har valt att fly dem, utan helt enkelt för att jag har trott att alla andra har det likadant. Jag har på fullt allvar trott att precis alla känner så här och att det nu bara handlar om att bita ihop och dra upp snoret.
Men nu så kom det sig att dessa känslor helt enkelt inte längre lät sig tätt förslutas och gömmas undan i själens mörkaste vrår. Långsamt och målmedvetet har de segat upp till mitt medvetande och sväller nu fram likt ett trögflytande, ohejdbart slem (classic move av länge förträngda känslor… )
Jag har i samtal med andra insett att det faktiskt inte alls är “alla” som känner likadant, och att det som jag upplever till och med går att få hjälp för.
Lyckligtvis har jag snabbt fått mycket stöd av nära och kära och även professionell hjälp, och trots att det är en lång process framför mig är det en process jag litar på och är säker på att kommer hjälpa.
Så läget är lugnt, i det stora hela.
Därför har min största reaktion till faktumet att dessa känslor nu sväller upp varit en enorm förvåning.
Jag är ändå trettio år och tycker att mina många vändor av samtalsstöd, reflektion, utveckling, ifrågasättande, fördjupning i psykologiska verk och i mitt eget inre har gjort att jag upplever att jag känner mig själv.
Jag har länge upplevt att jag har en god självkänsla är självmedveten på ett sunt sätt och har landat i vem jag är. Det har varit lite av “my biggest flex” att känna att den tid i mitt liv när jag var sökande i vem jag är, hurudan jag är och vem jag vill vara är förbi och att jag nu står stabilt och stadigt i vem jag är.
Och det gör jag ju nog ju till stor del även nu, men jag har uppriktigt sagt varit förvånad över att jag ändå kunde missa alla dessa känslor som jag har lidit av och kämpat med under halva mitt liv! Hur kunde det liksom undgå mig?
Men det är kanske så, att vi blir hemmablinda för oss själva.
Vi blir alltför välbekanta med våra mönster av känslor-tankar-beteenden att vi tänker att de är helt normala, helt naturliga, även om de är uppenbart osunda. Vi kanske inte inser att det är mönster som har uppstått för årtionden sedan och inte alls har varit hjälpsamma eller goda, men vi är så vana med dem att vi inte ens förstår att ifrågasätta dem.
Det är oerhört skrämmande att upptäcka nya dimensioner av en själv. Särskilt när det är dimensioner som måste bearbetas och processas.
Men faktumet att vi aldrig blir färdiga, vi människor, är ändå något av det vackraste jag vet. Även fastän vår ofullkomlighet är smärtsam och jobbig ibland.
Jag har varit lite hemmablind men nu har mina ögon öppnats vilket har varit orsak till mycket förvåning, en del smärta men framför allt en enorm lättnad. Nu är tid för läkning.
Sköt om er hörni! Lufta era innersta tankar med andra människor och var transparenta med er själva (och era närmaste) om hur ni mår.
