Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har så många bitar fallit på plats.

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?