Hemmablind

Ni är få men trogna läsare som regelbundet kikar in här. TACK för att ni finns! Ni skapar motivation och orsakar dåligt samvete hos mig när det är tyst här – men båda funkar för att få mig att skriva! ;)

---

Under den senaste tiden har saker kommit upp till ytan i mig som jag har varit mer eller mindre helt ovetande om under åtminstone halva mitt liv.

Ur mitt djupaste inre har känslor som jag länge har hållit tätt förslutna segat upp till ytan. Inte för att jag medvetet har valt att fly dem, utan helt enkelt för att jag har trott att alla andra har det likadant. Jag har på fullt allvar trott att precis alla känner så här och att det nu bara handlar om att bita ihop och dra upp snoret.

Men nu så kom det sig att dessa känslor helt enkelt inte längre lät sig tätt förslutas och gömmas undan i själens mörkaste vrår. Långsamt och målmedvetet har de segat upp till mitt medvetande och sväller nu fram likt ett trögflytande, ohejdbart slem (classic move av länge förträngda känslor… )

Jag har i samtal med andra insett att det faktiskt inte alls är “alla” som känner likadant, och att det som jag upplever till och med går att få hjälp för.

Lyckligtvis har jag snabbt fått mycket stöd av nära och kära och även professionell hjälp, och trots att det är en lång process framför mig är det en process jag litar på och är säker på att kommer hjälpa.

Så läget är lugnt, i det stora hela.

Därför har min största reaktion till faktumet att dessa känslor nu sväller upp varit en enorm förvåning.

Jag är ändå trettio år och tycker att mina många vändor av samtalsstöd, reflektion, utveckling, ifrågasättande, fördjupning i psykologiska verk och i mitt eget inre har gjort att jag upplever att jag känner mig själv.

Jag har länge upplevt att jag har en god självkänsla är självmedveten på ett sunt sätt och har landat i vem jag är. Det har varit lite av “my biggest flex” att känna att den tid i mitt liv när jag var sökande i vem jag är, hurudan jag är och vem jag vill vara är förbi och att jag nu står stabilt och stadigt i vem jag är.

Och det gör jag ju nog ju till stor del även nu, men jag har uppriktigt sagt varit förvånad över att jag ändå kunde missa alla dessa känslor som jag har lidit av och kämpat med under halva mitt liv! Hur kunde det liksom undgå mig?

Men det är kanske så, att vi blir hemmablinda för oss själva.

Vi blir alltför välbekanta med våra mönster av känslor-tankar-beteenden att vi tänker att de är helt normala, helt naturliga, även om de är uppenbart osunda. Vi kanske inte inser att det är mönster som har uppstått för årtionden sedan och inte alls har varit hjälpsamma eller goda, men vi är så vana med dem att vi inte ens förstår att ifrågasätta dem.

Det är oerhört skrämmande att upptäcka nya dimensioner av en själv. Särskilt när det är dimensioner som måste bearbetas och processas.

Men faktumet att vi aldrig blir färdiga, vi människor, är ändå något av det vackraste jag vet. Även fastän vår ofullkomlighet är smärtsam och jobbig ibland.

Jag har varit lite hemmablind men nu har mina ögon öppnats vilket har varit orsak till mycket förvåning, en del smärta men framför allt en enorm lättnad. Nu är tid för läkning.

Sköt om er hörni! Lufta era innersta tankar med andra människor och var transparenta med er själva (och era närmaste) om hur ni mår.

Förklara och försvara

Jag är en sådan människa som vill förstå mig på saker och ting.

Jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick tillfredsställande svar på frågor jag ställde, utan fick nöja mig med ett “det är nu bara så det är”. (Spoiler varning: jag nöjde mig inte med det utan trakasserade mina föräldrar och andra vuxna i jakten på ett nöjaktigt svar).

Mitt behov av att förstå sträcker sig inte minst till områden som psykologi och mellanmänskliga relationer.

Jag har ett omättligt behov av att försöka förstå varför jag och mina medmänniskor beter oss som vi gör, särskilt när detta beteende känns främmande eller avvikande.

Men min strävan efter att förstå människans beteende har ibland misstolkats som försök att försvara samma beteende.

I min värld är dessa vitt åtskilda.

Jag tror att vi gör oss själva och varandra en enorm björntjänst om vi aldrig försöker närma oss det svårförståeliga.

Det är en enkel och kortsiktig lösning att bemöta så kallat obegripligt beteende med att ruska kraftigt på huvudet, säga “det är INTE okej att göra så där” och aldrig ta upp tråden igen.

Jag föreställer mig att vi kan lära oss så mycket om vi närmar oss det svårförståeliga med en öppenhet och en sund nyfikenhet.

Ett praktexempel är när barn som beter sig på sätt som vi som vuxna inte begriper.

Tänk om vi närmade oss barnet och dess beteende med ett genuint intresse? Kanske kunde vi då nå roten av beteendet och ge rätt stöd istället för att läxa upp och orsaka känslor av skam hos barnet.

För om vi är ärliga: vem av oss har aldrig betett oss på ett sätt som till och med får oss själva att bli förvånade? Vem av oss har aldrig reagerat oproportionerligt stort på något? Vem har aldrig använt märkliga självförsvarsmekanismer? Aldrig påverkats av vårt bagage?

Må den utan synd kasta den första stenen.

Det är sällan vi mår bra av att försvara vårt beteende, men jag tror vi verkligen kan dra nytta av att försöka förstå och förklara det.

Är det en skillnad mellan förklara och försvara i din värld?

Jag har bara bokbilder numera. Sorry not sorry.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har så många bitar fallit på plats.

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?