Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?
Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?
Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.
Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.
Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.
Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har så många bitar fallit på plats.
För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.
Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.
Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.