Jag söker mig ständigt till det kravlösa.
I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.
Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.
Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.
Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.
Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.
Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”
Krav.
Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.
Kravlös tillvaro på sofflocket