Ibland får jag för mig att jag överdriver.
Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig.
Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått.
Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?
Och vi tar oss ut. Till skogs.
Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev.
Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.
Om inte änu bättre.
Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.