Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

Alltid med mig

Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.

Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.

Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.

Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.

Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.

Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.

Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.

Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.

För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Om jag inte skapade

I nästan samtliga sammanhang där jag ingår är jag med som en aktiv deltagare, medskapare, konstruerare.

I stor utsträckning är jag med och påverkar och skapar min värld. Jag producerar forskning, skapar koreografier, skriver texter.

Jag älskar varje sekund av det men ibland suger det musten ur mig.

Ibland (senast idag) ifrågasätter jag hela grunden för mitt varande: varför ska jag alltid vara med och skapa?? Varför kan jag inte bara vara en anonym deltagare, aldrig ställa mig på skottlinjen, aldrig hållas ansvarig för något.

Frestelsen att ta en anställning som frimärksslickare på heltid är ibland stor. Där skulle jag bokstavligen bara behöva öppna min mun och bidra med mitt saliv.

”Gapa. Tack så mycket.”

Samtidigt samtidigt samtidigt

vet jag:

att det som är kärnan i mitt jag skulle förmultna eller kanske förtvina men ofrånkomligen gå en långsam död till mötes om jag inte skapade.

Jag måste få skapa. Inte för andra, inte för någon annan men för mig.

Om jag inte skapar förtvinar jag.

Hellre lider jag av lite sårbarhetssmärta ibland än ser min själ krympa till intet.

Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.

Autumn Mood - orden bakom låten

Orden kom till min en höstdag 2016.

Den hänförande höstpanoramavyn från vår åbolägenhet tog andan ur mig men gjorde mig samtidigt märkbart melankolisk. Det var så vackert, så vackert men samtidigt så oerhört vemodigt.

Utsikten som nästan påminde om en dramatisk akvarellmålning fick mig att tänka på hur det skulle vara att se på allt det här och ändå inte kunna ta till sig det. Att leva livet men aldrig kunna ta in livet.

Det var då jag tänkte att det kanske så det är att leva med depression, eller kanske hellre en slags saknad.

Saknaden som gör oss immun mot omvärlden. Saknaden som är förblindande och förstummande. Saknaden som kan uppta allt annat och göra vackra vyer, möten med främlingar och allt vi ser oviktigt; man kan se det, notera det, men inte ta till sig det.

Ungefär så här tänkte jag och orden fullkomligen rann ur mig. På tjugo minuter var låten klar i sin helhet.

Jag har fått frågan “vem skriver du riktigt om? vem är det du saknar?”.

Frågan är förståelig men samtidigt baserat på den felaktiga uppfattningen att en låtskrivare är densamme som jaget i låtarna, eller att en poet är lika med jaget i dikterna. Så är det inte. I alla fall inte alltid.

Så svaret på den frågan är helt enkelt att jag skriver om ingen, men jag skriver till alla som någonsin har saknat.

Låten heter Autumn Mood och hittas på
Spotify: https://open.spotify.com/album/5iMxxxL5Tdza6B1lNi4QhQ?si=hi4CEpYhQOC1yn0Ey1BMmA
Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=t_g0hjpX558

Inte alls den vy som hänförde mig (jag började ju skriva låt - inte hade jag tid att fotografera min inspirationskälla!), men ändå en vacker vy.

Skapa nytt

Då jag var liten var en av mina många drömmar att en gång spela in egen musik. 

Jag fick smak för det redan i tidig ålder. 

Med hjälp av vår radio spelade jag in låtar som jag hade gjort, bestående av texter jag hade skrivit till de färdiga melodierna på vår keyboard. Alla de här godbitarna samlades på en C-kassett och hade, den inte alls klyschiga, titeln ”Tillsammans”. 

C-kassetten, har jag lyckligtvis i säkert förvar än idag (vilken guldgruva!). Och jag kan berätta att den innehåller hitlåtarna ”Vad har du för gemensamt här” samt ”Lysande strå”.

Idag är de tekniska förutsättningarna helt annorlunda än för tjugo år sedan, och dagen idag har jag spelat in sång och skapat nytt tillsammans med min bror i hans hemmastudio.

Det må låta ålderdomligt för alla millenialkids därute (inklusive mig själv) men woah vad mycket bra grejer man kan göra med teknik bara i sitt eget hem!

Det har alltså varit en kreativt skapande dag idag, en utmärkt sådan.

Så håll utkik efter ny musik nära dig inom obestämd framtid!

Med slutna ögon

Igår hade jag förmånen att ta del av en alldeles underbar konsert. Det är få saker som är lika njutningsfullt som att i ro få luta sig tillbaka och totalt stänga ut allting annat förutom de sköna, samstämmiga ljud som musikerna och sångarna producerar.

Ja, det är faktiskt få saker som är lika underbart som att insupa de ljud som uppstår när musiker -oerhört skickliga musiker! - gör sin grej. Då behöver ingen i publiken spänna sig och bekymra sig för hur (eller om) sångaren kommer att klara av det höga partiet, eller vara nervös å pianistens vägnar och oroa sig för om hen kommer att klara av att spela det krävande stycket. Nej, utan då någon verkligen är skicklig behöver man inte vara på helspänn utan får helt och totalt slappna av och bara ta in det ljuvligt låtande.

Jag satt där i kyrkbänken och var tvungen att sluta mina ögon. Jag är väldigt visuell till min inlärning, och bearbetar synintryck i stor omfattning. Det kan ofta innebära att mina ögon kan fastna för något som jag ser, och jag kan koncentrera mig på det i större utsträckning än andra sinnesintryck. På en konsert kan det här leda bort fokus från musiken. Därför ville jag ta in konserten till stor del endast med öronen, och således ta in det verkligt väsentliga. Och när jag slöt mina ögon blev musiken levande på ett helt annat sätt. Den stora kören var inte längre en samling av människor i olika åldrar och med olika utseenden, utan när jag blundade var det en enda, men paradoxalt nog ändå mångstämmig, röst som fick taket att lyfta och mitt hjärta att skälva.

Med slutna ögon blev musiken vatten; stundvis vågor som dök, forsade, strömmade och lekfullt utforskade, stundvis sel som stilla och mjukt smekte sin väg framåt. Ibland var musiken nyckfull och dynamisk som vinden till havs, och andra gånger byggdes den långsamt upp med tydliga föraningar om tilltagande styrka, precis som himlen mörknar innan en storm bryter ut.

Ja, upplevelsen var så mäktig med slutna ögon. Det är häftigt hur musik kan ta nästan konkreta uttryck för ens inre syn när man sluter ögonen. Du borde testa det någon gång!

Tar mig dit jag annars inte går

Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.

Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.

Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.

Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig. 

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det här inlägget då?

Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.

När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill?