Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.
Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.
Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.
Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.
Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.
Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.
Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.
Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.
För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.
Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.