I nästan samtliga sammanhang där jag ingår är jag med som en aktiv deltagare, medskapare, konstruerare.
I stor utsträckning är jag med och påverkar och skapar min värld. Jag producerar forskning, skapar koreografier, skriver texter.
Jag älskar varje sekund av det men ibland suger det musten ur mig.
Ibland (senast idag) ifrågasätter jag hela grunden för mitt varande: varför ska jag alltid vara med och skapa?? Varför kan jag inte bara vara en anonym deltagare, aldrig ställa mig på skottlinjen, aldrig hållas ansvarig för något.
Frestelsen att ta en anställning som frimärksslickare på heltid är ibland stor. Där skulle jag bokstavligen bara behöva öppna min mun och bidra med mitt saliv.
”Gapa. Tack så mycket.”
Samtidigt samtidigt samtidigt
vet jag:
att det som är kärnan i mitt jag skulle förmultna eller kanske förtvina men ofrånkomligen gå en långsam död till mötes om jag inte skapade.
Jag måste få skapa. Inte för andra, inte för någon annan men för mig.
Om jag inte skapar förtvinar jag.
Hellre lider jag av lite sårbarhetssmärta ibland än ser min själ krympa till intet.
Den (stundvis) ofrivilliga skaparen.