Mitt och andras

Mina tankar uppehåller sig för tillfället rätt mycket vid vad som är mitt och vad som är andras.

Och onekligen kommer tankarna att handla en hel del om empati, medkännande, själviskhet och självuppfattning.

Eller mer konkret så här: hur kan jag glädjas över mitt livs glädjeämnen när några andra i min närhet genomlever en mardröm.

Eller hur vågar jag tycka att min börda är tung att bära när jag ser andra människor bära på bördor mycket tyngre.

För jag vet och brukar själv säga åt andra att det inte handlar om att jämföra. Det handlar inte om att trycka in varje livssituation i en objektiv skala som mäter smärta respektive glädje, för att sedan kunna ge en siffra på hur tufft eller hur roligt något är.

Du har rätt att vara 60 % missnöjd med din situation.
Du har rätt att vara 40 % glad över din situation.

Nej. Befängt.

Mina gränser kan vara helt annorlunda än dina.

Smärta är subjektivt. Glädje är subjektivt. Och dessa är inte jämnt fördelade mellan oss människor.

Men ändå tenderar jag att ställa mitt i relation till andras. För att se om min situation är rättfärdig.

För att inte ta upp någon annans plats, för att inte låta påskina att mitt skrubbsår är ett öppet sår. Eller för att inte låta mina solstrålar sticka i ögonen på dem som lever under regntunga skyar.

Och det är helt dumt egentligen. Men kanske ändå helt mänskligt.

Hur tänker du när det kommer till det här?

Mitt lilla glädjeämne

Minns ni när man var barn och ett stort glädjeämne var när man fick en plastsked från Rice Krispies-lådan. Ni vet, den där som ändrade färg när den blev kall?

Eller när till man till middagen fick den där ena porslinstallriken som till skillnad från alla andra porslinstallrikar snurrade (som i min Samuels barndom. Den kallades “snurratallriken”).

Eller när ens påslakan hade mönstret av de 101 dalmatinerna. När ens kalsonger hade fina hundar. Eller vilket som helst föremål som betydde mycket för dig.

Jag minns särskilt vissa föremål från min barndom extra tydligt.

Varje gång Pocahontastallriken dukades fram åt mig blev jag lika glad och förtjust. Fastän jag åt ur den tallriken dag efter dag. Jag var alltid lika ivrig att äta upp maten så att jag fick se Pochahontas på bottnet.

Jag har faktiskt fortfarande en likadan förtjusning i min vuxenvardag.

Jag har nämligen en muminmugg som jag tycker alldeles särskilt mycket om, nämligen en mugg med Osynliga Ninni. Färgen är så fin och berättelsen om Ninni är min favorit av Tove Janssons alla verk.

De morgnar jag får dricka mitt morgonkaffe ur den här muggen är på något sätt alltid en lite bättre morgon. Ens jättelite.

Barn har en underbar förmåga att se glädjen i det till synes obetydliga, triviala.

Jag vill lära mig mer av det. Förundras mer. Bli förtjust oftare.

Aldrig sluta vara mysnöjd över min Osynliga Ninni mugg.

Jag förtjänar inte

Om förra veckan var veckan då jag som doktorand blev sågad och manglad i kvadrat, är det här veckan då man kan säga att ungefär motsatsen inträffade.

Den här veckan fick jag ett erkännande som jag inte hade väntat mig, och utöver att jag blev enormt glad var min andra reaktion enorm förvåning, snudd på skam. “Hur sjutton hände det här mig? Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Det måste vara något fel” tänkte jag.

För jag kan inte undgå att ibland känna att jag har halkat på en banan och kommit in på den här banan (där fick ni en liten homograf, varsågoda). Men jag vet att det är en bana jag väldigt gärna vill vara på.

Min väg in och genom den här branschen har hittills på många sätt känts naturlig och okomplicerad; dörrar har öppnats för mig och jag har tacksamt gått igenom dem. Saker och ting har löst sig till min stora glädje.

Men känslan av att vara oförtjänt är min ständiga följeslagare.

Den här känslan kulminerade i och med erkännandet jag fick den här veckan och jag har försökt hantera situationen sedan dess. Så jag gjorde det jag gör bäst. Jag läste och försökte begripa.

Jag läste den här artikeln av forskarna bakom fenomenet bluffsyndrom (imposter phenomenon) och förstod att den här känslan av att vara oförtjänt inte är ett problem som endast rör mig — det här är ett utbrett fenomen som många, många (oftast) kvinnor upplever.

Jag jobbar på att tro på att jag både kan och att jag förtjänar, men bluffsyndromet har klibbat sig fast i mig som en sugkopp med undertryck.

Har du upplevelser av bluffsyndromet? Vad har du gjort för att motverka det?

Vad vi väljer att se

Det sägs att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. 

Och det stämmer, det gör det med all säkerhet, men det är ändå ett väldigt cyniskt sätt att förhålla sig till det vi kallar livet.

Måste vi bli sjuka förrän vi kan glädjas över god hälsa? Måste vi förlora innan vi verkligen inser hur mycket vi älskade?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror stenhårt att det går att öva upp förmågan att känna och uttrycka tacksamhet även utan förlustens närvaro. Jag tror inte att mörker är nödvändigt, för att vi ska lägga märke till ljuset.

Det handlar väl om att välja vad man vill se.

Och just idag väljer jag att se solsken, grönskande trädalléer och mina fina relationer som jag värderar så högt.  

Vad väljer du att se idag? 

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Sprakar glädje

Jag, och otroligt många andra, har sett Marie Kondo på Netflix och blivit inspirerad (alternativt upplevt andra känslor) av hennes städmetod.

Nu är jag långt ifrån någon Marie Kondo-expert, men jag har förstått att hennes filosofi går ut på att utvärdera varje produkt i hemmet och överväga om produkten “sprakar glädje” (spark joy) för en. Om svaret blir ja, behåll den och sköt om den väl. Om nej, gör dig av med den.

Jag tänker att det här sättet att tänka inte endast behöver begränsas till materiella ting, utan kanske också kan inbegripa andra aspekter av livet.

Att hitta det som sprakar glädje i ens liv, är det inte bland det mest värdefulla vi kan göra?

Det som sprakar glädje i mitt liv just nu är långsamma morgnar, smoothies med havregryn, spontana kaffebesök, pulshöjande träning, ett lyssnande öra, en tupplur med perfekt längd, färska snittblommor, solskendspromenader, stretchning om kvällarna, serien FRIENDS, biblioteksbesök, färskt bröd och doften av ett nyvädrat rum.

Jag märker att många — till och med de flesta — av ovanstående glädjeämnen är sådant som jag kan njuta av och ta till mig dagligen. Det handlar bara om att jag själv väljer att prioritera det.

Helt enkelt att prioritera det som sprakar glädje i mitt liv.

Gör du det också.

Själen i strömsparläge

Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.

Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.

Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.

Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.

När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.

Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera

Ungefär så kändes det.

Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.

Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.

Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.

Men jag tror att jag ändå

möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis

att jag börjar nå ytan igen.

Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Det mest udda glädjeämnet

Idag när jag cyklade hem från jobbet fick jag höra ljudet av inte en, utan två Chevrolet van-motorer. 

(Det här var för övrigt den märkligaste inledningen på ett blogginlägg. Någonsin.)

Det här ljudet värmde mitt hjärta enormt eftersom min familj har en märklig relation till chevys och jag känner igen deras motorljud på långa vägar.

Jag kom att tänka på att det är ett väldigt udda glädjeämne: att glädjas åt ett motorljud. Speciellt eftersom mitt intresse för bilar i allmänhet — och bilmotorer i synnerhet — är så gott som obefintligt.

Men det är ju ändå en bra egenskap, att kunna glädjas åt livets udda. Och när jag kom in på de här banorna kom jag att tänka på en massa udda glädjeämnen i mitt liv. Låt mig därför nämna några!

Udda glädjeämnen i mitt liv

● En perfekt mogen avokado

● När någon säger att de har sett, hört eller varit med om något som fick dem att tänka på mig

● Ett nystädat hem

● Tacogratäng ❤

● När man lyssnar på livemusik och bastrumman eller basen orsakar vibrationer i hela kroppen (men det här kan jag bara njuta av om jag har öronproppar för annars är jag så rädd om mina öron)

● Att äta smörgåsar hos andra än en själv (varför är de alltid så mycket godare!?)

● En nyduschad och insmord kropp (min egen, alltså)

● När någon annan börjar sjunga samma låt,  samma fras i samma tonart på exakt samma tidpunkt som jag

● Loppisfynd (som den häftiga vasen på första bilden i inlägget)

● Accidentally twinning med någon. Alltså när någon har samma outfit för dagen och det är helt oplanerat och spontant.

● När jag lagt upp håret i en slarvig knut utan vare sig eftertanke eller spegel — och den blir fantastisk!

Märklig min till trots — en slarvig och oplanerat fin hårknut. Att jag var tvungen att rota i bildarkviet för att hitta den här bilden är oroväckande och sorgligt. Inga "casual messy hair buns" sedan 2016 för min del.

● När mina småsyskon ber mig om hjälp i frågor som berör modersmål och litteratur

● När jag får använda ett ord jag nyss har lärt mig

● När någon kommer ihåg något som jag har nämnt i förbifarten, och återkopplar till det i ett senare skede. Till exempel om jag är på jakt efter ett ovanligt föremål, och så skickar någon en bild senare "är det en sådan här du menar?". Så underbart.

● Basgången i Charlie Puths låt ”Attention”

● När jag kombinerat plagg som jag vanligtvis inte kombinerar, och märker att det blev oväntat snyggt

● När jag läser en bok som jag bara roffat åt mig ur bibliotekshyllan och den är förvånansvärt bra!

● När NI, kära bloggläsare gillar och kommenterar mina blogginlägg. Det värmer och driver mig framåt!

Foto: Bästa syster Ebba

Har du något udda glädjeämne? Dela med dig av det i kommentarsfältet nedan!

Solskensdagen

Idag har varit en fenomenalt bra dag. 

Jag har stormtrivts på jobbet och än en gång påmints om varför jag gör vad jag gör, och varför jag är så driven till att lära mig mer om skrivande och läsande och meningsskapande i vårt tjugoförsta århundrade. Jag har haft intressanta och givande människomöten. Jag har fyndat bekväma  jeans (som inte ens behöver sys eller klippas!) på första försöket(!) Och det händer aldrig! Med vänlig hälsning Hundrafemtioåttaochenhalvcentimetern.

Och jag har hämtat ut min pro gradu-avhandling (mastersuppsats) i tre pinfärska exemplar. Och det var grädden på moset, pricken på i:et, the cherry on top. Glädjen fulländad.

Vad jag har skrivit min avhandling om undrar du ju nu. Tack som frågar.

Jo, jag har undersökt hur flyktingen framställs i biståndsorganisationers webbtexter om flyktingsituationen. För att göra det har jag bland annat tagit fasta på med vilka ord flyktingen omnämns, vilka verb som används för att beskriva vad flyktingen gör samt vilka bilder som används för att porträttera den flyende. Det finns en hel del forskning om hur flyktingen framställs i dagspress och medier, men nästan ingen forskning alls om hur flyktingen framställs i andra typer av texter och speciellt inte texter som kan anses vara neutrala eller till och med "stå på flyktingens sida". Därför tyckte jag det var intressant att undersöka hur flyktingen gestaltas just i det här materialet.

Jag jämför samtidigt webbtexter från Finland och Sverige för att se om det finns en skillnad mellan länderna. Därutöver undersöker jag också om biståndsorganisationer som har en uttryckt religiös strävan skiljer sig från materialet på något sätt, då det gäller hur flyktingen framställs. Men vad jag kommer fram till låter jag bli att avslöja. Istället får du fråga upp mig då du ser mig eller höra av dig på annat sätt. Jag är själv eld och lågor över min studie och därför berättar jag mer än gärna mer om min forskning! Det betyder ändå inte att jag inte kan vara kortfattad ;)

Det här temat är så aktuellt, väldigt känsligt och oerhört viktigt och jag kan ärligt säga att det har varit en otroligt givande och lärorik process; både att det att få fördjupa mig i ämnet, relevant forskning och användbara teorier, men också att uppleva den här skrivprocessen överlag. Det finns mycket jag skulle göra annorlunda och mycket jag skulle kunna göra bättre. Men jag måste ändå säga att med tanke på de omständigheter som omgav hela den här graduprocessen är jag löjligt stolt och nöjd över mig själv!

Ännu får jag vänta ett tag på min examen men ikväll, ikväll firar vi! 

HA ETT HÄRLIGT VECKOSLUT, KÄRA LÄSARE!

Bästa möjliga sätt

Den här lördagen har börjat på bästa möjliga vis med guld i skidåkning åt Finland och bästa Iivo! Därutöver har vi idag haft privilegiet att vakna av en spinnande bomullsboll till fadderkatt, som älskar att mysa trots att det görs på hennes villkor. Låt mig presentera min bror och brorfrus ragdoll Misty:

Idag är också dagen då jag sparar min avhandling i pdf-version, vilket innebär att inga fler ändringar görs längre utan det är bara att binda in. Galet. Vad göra med all ledig tid som kommer att uppstå!? Oh the books I will read!

Idag är jag också sugen på att testa något recept ur den ljuvliga och bildsköna receptboken Mickes söta som jag fick i födelsedagsgåva. Jag älskar böcker av den här kalibern. Rediga och ordentliga böcker med tjocka sidor och robusta pärmar. Den kommer att passa perfekt på kökshyllan som vi inte har!

Jag vill önska er en alldeles underbar lördag
och ett skönt sportlov åt alla sportlovsfirare!