Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.
Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.
Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.
Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.
När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.
Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera
Ungefär så kändes det.
Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.
Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.
Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.
Men jag tror att jag ändå
möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis
att jag börjar nå ytan igen.
Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.
Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.