Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.
Tänk att det kan vara så paradoxalt.
Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.
Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.
Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.
Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.
Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.
Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.
Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.
Det bara måste det.
