Mitt och andras

Mina tankar uppehåller sig för tillfället rätt mycket vid vad som är mitt och vad som är andras.

Och onekligen kommer tankarna att handla en hel del om empati, medkännande, själviskhet och självuppfattning.

Eller mer konkret så här: hur kan jag glädjas över mitt livs glädjeämnen när några andra i min närhet genomlever en mardröm.

Eller hur vågar jag tycka att min börda är tung att bära när jag ser andra människor bära på bördor mycket tyngre.

För jag vet och brukar själv säga åt andra att det inte handlar om att jämföra. Det handlar inte om att trycka in varje livssituation i en objektiv skala som mäter smärta respektive glädje, för att sedan kunna ge en siffra på hur tufft eller hur roligt något är.

Du har rätt att vara 60 % missnöjd med din situation.
Du har rätt att vara 40 % glad över din situation.

Nej. Befängt.

Mina gränser kan vara helt annorlunda än dina.

Smärta är subjektivt. Glädje är subjektivt. Och dessa är inte jämnt fördelade mellan oss människor.

Men ändå tenderar jag att ställa mitt i relation till andras. För att se om min situation är rättfärdig.

För att inte ta upp någon annans plats, för att inte låta påskina att mitt skrubbsår är ett öppet sår. Eller för att inte låta mina solstrålar sticka i ögonen på dem som lever under regntunga skyar.

Och det är helt dumt egentligen. Men kanske ändå helt mänskligt.

Hur tänker du när det kommer till det här?

Allt eller inget

Jag är väldigt långt en allt eller inget-person.

Det mesta jag tar mig an gör jag med enorm passion och orubblig envishet.

Sådant som jag känner mig halvhjärtad med blir inget av. Jag fungerar inte optimalt om jag gör något på 20 %. Nej för mig gäller allt eller inget.

På väldigt många sätt är det en rikedom att ha en växelspak som är noll eller hundra, men även den här egenskapen har sina avigsidor.

Och det här har jag märkt under de senaste veckorna.

Jag har haft en märklig knäskada (som lyckligtvis har visat sig undkomma operationsbordet) som kräver vila och fysioterapi.

Det här har gjort att jag inte har kunnat röra på mig på det sätt som min kropp, mitt huvud, mitt jag behöver.

Det, i kombination med alla omställningar i vardagen och livet har varit påfrestande för mig.

Och när jag inte har kunnat träna så mycket som jag har velat, har jag gått från hundra till noll i träningsväg över en natt.

Logiken enligt följande: kan jag inte träna som jag vill tränar jag inte alls.

Idag blev emellertid min rastlöshet övermäktig och jag sänkte kraven och tröskeln.

Jag lade på min danceworkout-playlist och fick feeling och gjorde sådana övningar som jag kan och min kropp mäktar med just nu.

Och det var fantastiskt skönt i all sin enkelhet.

Jag utmanar alltså mig själv med att nöja mig med mindre och annat än hundra procent. För det behöver inte alltid vara allt eller inget.

Jag försöker, försöker, försöker intala mig själv det.

Här är jag ofta. Både i undantagstider och annars.

Hälsningar från golvet

Jag hade väntat på dagen med en hel del o-iver.

För vem, som endast är van med att jobba kontorstimmar måndag till fredag, ser genuint fram emot att jobba åtta timmar på en solig lördag?

Och då lovar jag att temat för dagen, läsning gör skillnad, ändå är ett tema som skriker Mindy både privat och professionellt.

Min o-iver inför dagen berodde förstås på att jag var nervös. Den del av min hjärna som styr över flyktinstinkter gick på högvarv eftersom jag aldrig förut har fortbildat lärare. Vem är jag att komma med ”expertis”? Vem tror jag att jag är? Jag var jantelagen personifierad - självklart var jag nervös.

Men det blev min bästa dag.

Så över förväntan, så mycket bättre än jag hade anat. Mitt eget bidrag i fortbildningsdagen gick bra. Jag hoppas, tror att det kunde ge lärarna något, om ens litelite.

Jag älskar när verkligheten golvar ens förväntningar. Det hände mig igår.

Så hälsningar från golvet.

Den fantastiska inledningen på dagen ”Efter Nio”-morgonshow med Merete Mazzarella, Sören Lillkung, Rafael Donner och Fredrik Furu.

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

Min konstvärk

Jag har inte hållit i en pensel på nio år.

Och inte ens då gjorde jag det med särskilt stor glädje. Nej, redan i tidig ålder märkte jag att det där med att rita och måla inte hör till mina starkaste sidor.

Så vad gjorde jag med denna lärdom?

Jo, det enda rimliga för en finländare som är slav under jantelagen och ligger under de berömliga prestationernas-ok. Jag gjorde ungefär det enda jag inte borde göra: alltså att undvika allt som har med producerandet av konst att göra, under hela mitt vuxna liv.

Och som en följd av det har jag drabbats av något som jag vill kalla för konstvärk.

En nästan påtaglig, fysik smärta av ångest närhelst jag ska producera något “konstnärligt” som inte innefattar musik, dans eller skrivande utan istället en kritvit canvas, penna, pensel och målfärg.

Konstvärk är ordet.

Tills igår.

Då jag, i all välmening, utsattes för tvång och påtryckningar av min goda vänner som vet allt om min konstvärk. Men som gjorde det enda rätta och sade att jag inte fick balla ur.

Och jag ballade inte ur. Istället gjorde jag det här:

Trots att jag inte anser mig kunna producera konst har jag ändå ett öga för det. Och jag ser ju att det här inte är något att hänga på väggen.

Och säkert är det också vad många av er, mina läsare, ser.

Men det ni inte ser är den tröskel som jag steg över när jag åstadkom det här. Det mentala berg jag besteg, det motstånd jag mötte och den kamp jag stred för att producera det här. Och när jag väl gjorde det kändes det bara oerhört befriande och förlösande, som en känsla av fullkomlig flow.

Och det kanske inte betyder mycket.
Det betyder bara allt.

På den lyckligaste dagen

Helgens två vigslar, och den underbara bröllopsfesten i huset vid havet, innehöll många levnadskloka ord. Ord av människor som har gjort det här längre, misslyckat oftare men lärt sig desto mer. Människor som helt enkelt kan lite mer om det här med relation, med äktenskap.

Orden som uttalas på en bröllopsdag är i huvudsak riktade åt det lyckligaste paret för dagen. Talen är givetvis skrivna för brudparet. Men där jag deltog som åhörande bröllopsgäst kände jag att orden träffade rakt i mitt hjärta. Och jag vågar nästan påstå att vissa ord träffade mitt hjärta ännu mer, än hjärtat hos dem de var ämnade till.

För hur kan någon förväntas ta till ord om dalar, när livet just i dag är på topp?
Det är orimligt att tro att någon kan känna till mörker när världen är idel ljus och glädje.
Jag tycker inte ens man ska behöva veta av utmaningar och svårigheter på den lyckligaste dagen.

Jag tror att vi fick många visa ord på vår bröllopsdag. Jag tror att vi blev varslade om utmaningar. Men mitt hjärta rusade så öronbedövande hela dagen, och jag kunde inte se klart för alla fjärilar som rusade för min blick.

Så kanske alla vigseltal som präster håller och alla kloka råd som yttras på ett bröllop egentligen är riktade minst lika mycket till gästerna. Till de vars relation har utsatts för lite mer, och som kanske är lite mer mottagliga för ord som säger att svårigheter är normalt, utmaningar är att vänta.

Men som också säger att det går, det är möjligt och det kan bli alldeles underbart genom allt.

Foto: Ebba Åström.

Utmaningens sötma

Den här veckan har jag både funderat, och också pratat med andra, om mentala utmaningar. Jag håller på med ett stycke teori i min teoridel i min avhandling just nu. Och när jag läser den här väldigt teoretiska och abstrakta litteraturen måste jag koncentrera mig till max under en väldigt fokuserad tid för att riktigt greppa det.

Det känns lite som att behöva sträcka på sig, långt och högt, för att nå ett rep. Ibland känner jag att jag håller i den rätt så stadigt, men sen släpper mitt stadiga grepp och jag tappar repet. Så famlar jag i blindo ett tag, nuddar repet då och då, fångar det då och då. Tappar det då och då. Om du är kompis, eller ens bekant, med Lev Vygotskij, hör du säkert att det rör sig om min närmaste utvecklingszon, och det låter ju härligt och optimalt.

I praktiken känns det lite som en lek mellan katt och råtta.

Mina trogna följeslagare. Varför är alla akademiska böcker så designmässigt anskrämliga? 

Men jag tänker på hur priviligerad jag är att kognitivt få utmanas på det här sättet. Hur otroligt lyckligt lottad jag är som får utbilda mig på en så hög nivå att jag verkligen är tvungen att gnugga geniknölarna för att förstå. Hur sällsynt är det inte att inte bara få studera (i prinicip) gratis, utan också få statligt stöd för att göra det. Woah, vilken välsignelse!

Och den där känslan. Känslan av att äntligen förstå teorin jag har kämpat med. Känslan då poletten faller och jag inte bara förstår, utan jag kan också beskriva teorin med egna ord i en egen text. 

Inget slår det.