Jag är väldigt långt en allt eller inget-person.
Det mesta jag tar mig an gör jag med enorm passion och orubblig envishet.
Sådant som jag känner mig halvhjärtad med blir inget av. Jag fungerar inte optimalt om jag gör något på 20 %. Nej för mig gäller allt eller inget.
På väldigt många sätt är det en rikedom att ha en växelspak som är noll eller hundra, men även den här egenskapen har sina avigsidor.
Och det här har jag märkt under de senaste veckorna.
Jag har haft en märklig knäskada (som lyckligtvis har visat sig undkomma operationsbordet) som kräver vila och fysioterapi.
Det här har gjort att jag inte har kunnat röra på mig på det sätt som min kropp, mitt huvud, mitt jag behöver.
Det, i kombination med alla omställningar i vardagen och livet har varit påfrestande för mig.
Och när jag inte har kunnat träna så mycket som jag har velat, har jag gått från hundra till noll i träningsväg över en natt.
Logiken enligt följande: kan jag inte träna som jag vill tränar jag inte alls.
Idag blev emellertid min rastlöshet övermäktig och jag sänkte kraven och tröskeln.
Jag lade på min danceworkout-playlist och fick feeling och gjorde sådana övningar som jag kan och min kropp mäktar med just nu.
Och det var fantastiskt skönt i all sin enkelhet.
Jag utmanar alltså mig själv med att nöja mig med mindre och annat än hundra procent. För det behöver inte alltid vara allt eller inget.
Jag försöker, försöker, försöker intala mig själv det.
Här är jag ofta. Både i undantagstider och annars.