Jag har alltid varit konflikträdd.
Nej, så här: jag har alltid älskat harmoni, alltid sökt mig till det rofyllda, lugna.
(För varför måste också något så positivt som viljan att undvika konflikt och sträva efter fred uppfattas som något negativt, svagt, oönskvärt — det är dags att förändra diskursen.)
Denna egenskap i mig har gjort att jag har slagit knut på mig själv för att försöka vara andra människor till lags. Jag har fogat och fogat och anpassat mig bortom rimlighetens gräns. Och jag vet att jag inte är den enda.
Mänskliga relationer handlar onekligen om att slipas och formas för att hitta en hållbar passform för två eller flera parter, men det får aldrig handla om att endast en part i relationen gör det. Det är ju ett samspel, en interaktion.
Jag har haft rumskompisar för vilka jag inte har fått leva ett normalt liv. Jag har haft överordnade som inte har haft någon respekt för fritid. Jag har haft vänner (eller “vänner”) som inte har varit sena med att använda min vänlighet till egen nytta.
Och mina berättelser är bara några i raden av (särskilt ofta kvinnors) foglighet.
Ständigt balanserar jag på knivsudden där jag har det ständiga anpassandet och fogandet på den ena sidan, och självständighet och integritet på den andra.
Jag tror inte nödvändigtvis att de här två aspekterna behöver vara varandras motpoler såsom jag nu framställde dem, men ofta är de i konflikt med varandra. Åtminstone för mig.
Så jag jobbar med att hitta gränser, med att kunna avgöra var jag visst kan och vill anpassa mig för smidigare interaktion och var jag absolut vill stå stadigt och orubbligt på den mark som är min.
Minnen av en sommar behövs en snödag som denna. Här ett minne från förra sommaren i min favoritklänning.