Allt eller inget

Jag är väldigt långt en allt eller inget-person.

Det mesta jag tar mig an gör jag med enorm passion och orubblig envishet.

Sådant som jag känner mig halvhjärtad med blir inget av. Jag fungerar inte optimalt om jag gör något på 20 %. Nej för mig gäller allt eller inget.

På väldigt många sätt är det en rikedom att ha en växelspak som är noll eller hundra, men även den här egenskapen har sina avigsidor.

Och det här har jag märkt under de senaste veckorna.

Jag har haft en märklig knäskada (som lyckligtvis har visat sig undkomma operationsbordet) som kräver vila och fysioterapi.

Det här har gjort att jag inte har kunnat röra på mig på det sätt som min kropp, mitt huvud, mitt jag behöver.

Det, i kombination med alla omställningar i vardagen och livet har varit påfrestande för mig.

Och när jag inte har kunnat träna så mycket som jag har velat, har jag gått från hundra till noll i träningsväg över en natt.

Logiken enligt följande: kan jag inte träna som jag vill tränar jag inte alls.

Idag blev emellertid min rastlöshet övermäktig och jag sänkte kraven och tröskeln.

Jag lade på min danceworkout-playlist och fick feeling och gjorde sådana övningar som jag kan och min kropp mäktar med just nu.

Och det var fantastiskt skönt i all sin enkelhet.

Jag utmanar alltså mig själv med att nöja mig med mindre och annat än hundra procent. För det behöver inte alltid vara allt eller inget.

Jag försöker, försöker, försöker intala mig själv det.

Här är jag ofta. Både i undantagstider och annars.

När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.

Jag och nervositeten

Jag har inte sovit så väl inatt.

Jag har inte haft någon matlust på ett tag och en ofrånkomlig rastlöshet har härbärgerat i min kropp de senaste dagarna.

Min andning har på sistone varit ytlig och snabb och jag har regelbundet tvingat mig själv att låta andningen sjunka längre ner i magen.

Eller: låt mig presentera nervositeten.

Det är inte ofta jag umgås med nervositeten idag.

När jag spelar med mitt band är nervositeten långt borta för med mitt band är jag väldigt trygg: vi är många, vi stöttar varandra. Att stå scen och sjunga eller säga något helt själv är alltid lite mer nervöst, men inte heller det är så värst farligt.

I dag nådde jag ändå nya, för länge sedan glömda höjer i nervositetsväg.

Jag har nämligen börja dra träningsdanspass på mitt lokala gym och trots att jag har jobbat som danslärare i flera olika konstellationer och omgångar var jag sk*tnervös redan flera dagar innan.

För där är jag utelämnad. Om jag glömmer nåt kommer ingen till min räddning. Om jag får black out står jag där helt ensam utan bistånd.

Nå, det gick jättebra.

Det visste jag också att det skulle göra. Men den där nervositeten innan — vilken plåga.

Jag är ändå glad. Jag är stolt. Allt gick bra. Det var kul.

En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.

Om inte annat

I år har jag tränat mer än jag har gjort på tio år.

(Det kanske förresten säger mer om min undermåliga träning under de senaste tio åren än om min nuvarande träning). Det jag vill säga med det är att jag nu har nått ett stadie av träning där det känns som en naturlig och implementerad del av min vardagsverklighet.

Jag skriver sällan om träning på min blogg. Jag pratar inte om det så ofta heller. Och det är medvetet.

För alldeles för mycket av träning är idag förknippat med prestation, utseende kanske till och med hets.

Jag vill inte att min träning ska förknippas med det. Jag vill inte att andra ska förknippa mig med det.

I äkta klysch-anda vill jag att min träning ska ge energi, ge ork, få mig att må bra inifrån.

Jag är enormt tacksam för att min träning, numera, också ger ork och energi och får mig att må så, så bra.

Om inte annat så ger träningen det. Och det är egentligen allt jag behöver.

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde. 

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.