I år har jag tränat mer än jag har gjort på tio år.
(Det kanske förresten säger mer om min undermåliga träning under de senaste tio åren än om min nuvarande träning). Det jag vill säga med det är att jag nu har nått ett stadie av träning där det känns som en naturlig och implementerad del av min vardagsverklighet.
Jag skriver sällan om träning på min blogg. Jag pratar inte om det så ofta heller. Och det är medvetet.
För alldeles för mycket av träning är idag förknippat med prestation, utseende kanske till och med hets.
Jag vill inte att min träning ska förknippas med det. Jag vill inte att andra ska förknippa mig med det.
I äkta klysch-anda vill jag att min träning ska ge energi, ge ork, få mig att må bra inifrån.
Jag är enormt tacksam för att min träning, numera, också ger ork och energi och får mig att må så, så bra.
Om inte annat så ger träningen det. Och det är egentligen allt jag behöver.
