Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.
Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.
Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.
Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.
Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.
För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.
