När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen.
Och det är ju det sista jag borde.
Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.
Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.
Min bästa träningskamu.
Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.
Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.
Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.
Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap.
Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.