Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.
Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.
Min bästa träningskamu.
Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.
Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.
Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.
Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap.
Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.
Och det är det första jag inte borde.
Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.
Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.
Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.
Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.
Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Dörren ö p p n a d e s inte. Det var ingen skillnad hur många gånger jag backade, gick mot dörren, drog i handtaget, stirrade stint på kameran (som om det skulle hjälpa).
Nej. Inget hände.
Jag hörde det där knäppande ljudet från rörelsesensorn, den visste att jag är här, kameran såg att jag var här. Grejen var bara att ingendera kunde förmedla det här åt dörrackaren som envist förblev låst.
Så där stod jag. 06:01 en torsdagmorgon redo för mitt morgonpass. Med en dörr som inte öppnades.
Mycket förvånad och inte så lite snopen återvände jag hem. Tänkte: det här blir nog ingen bra dag då den fick en så kass start.
Så fel jag hade.
För att muntra upp mig tog min Samuel med mig på en löptur i den friska morgonluften (förlåt för klyschigt uttryck men det var verkligen krispig luft), och en snabb tur till utomhusgymmet nära oss. För ovanlighetens skull åt vi frukost tillsammans ackompanjerade av nattens NHL-match.
Och dagen tog en ny vändning.
Ha en skön torsdag bästa vänner!
Bild från natursköna Krombi 2017.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Under hösten bestämde jag mig för att göra det. Jag hade tänkt på det länge och nu skulle jag göra slag i saken. Flera gånger hade jag tänkt "Yes! Idag är dagen!". Idag ska jag äntligen göra det!
Jag skulle alltså köpa gymkort.
Det här var under hösten och jag hade tänkt hugga till på Black Friday som inföll i oktober/november, för jag tänkte att de säkert har någon häftig rea då. De hade ingen häftig rea på black friday så jag köpte inget gymkort. Och lite oförhappandes gled hösten plötsligt över i vinter. Och jag tänkte, ja men så fort jag får jullov då ska jag hugga till! Men när jullovet kom tänkte jag "ja men så fort mina dansträningar är över för i år då vet du!". Men då danssäsongen var över insåg jag, att jag ändå inte kommer vara så mycket i Vasa under den resterande månaden. Så det blev inget gymkort.
Januari: new year new whatever. Det var lite väl mycket med avhandlingsskrivande och två jobb. Jag tänkte "så fort jag fått min avhandling skriven då ser ni!". Börjar ni se ett mönster här? Avhandlingen blev skriven och jag tänkte, jag men nu ska ju alla våruppvisningsprogram göras, men så fort jag får dem överstökade ska jag omedelbart bege mig till gymmet och skaffa det där förbajskade kortet.
Jag borde ha lärt mig mer av Alfons Åberg. Speciellt det där med hur det går då man "Jag ska bara" hela tiden.
Nu har hösten och vintern övergått till våren men vet ni: nu har jag skaffat gymkort!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
