Jag har inte sovit så väl inatt.
Jag har inte haft någon matlust på ett tag och en ofrånkomlig rastlöshet har härbärgerat i min kropp de senaste dagarna.
Min andning har på sistone varit ytlig och snabb och jag har regelbundet tvingat mig själv att låta andningen sjunka längre ner i magen.
Eller: låt mig presentera nervositeten.
Det är inte ofta jag umgås med nervositeten idag.
När jag spelar med mitt band är nervositeten långt borta för med mitt band är jag väldigt trygg: vi är många, vi stöttar varandra. Att stå scen och sjunga eller säga något helt själv är alltid lite mer nervöst, men inte heller det är så värst farligt.
I dag nådde jag ändå nya, för länge sedan glömda höjer i nervositetsväg.
Jag har nämligen börja dra träningsdanspass på mitt lokala gym och trots att jag har jobbat som danslärare i flera olika konstellationer och omgångar var jag sk*tnervös redan flera dagar innan.
För där är jag utelämnad. Om jag glömmer nåt kommer ingen till min räddning. Om jag får black out står jag där helt ensam utan bistånd.
Nå, det gick jättebra.
Det visste jag också att det skulle göra. Men den där nervositeten innan — vilken plåga.
Jag är ändå glad. Jag är stolt. Allt gick bra. Det var kul.
En throwback till sommaren och en betydligt mer färggrann Mindy.