Jag skriver förhållandevis sällan om honom med tanke på hur stor del han är av mitt liv.
Jag skriver betydligt mer om till exempel personlighetsfunderingar och träning vilket ändå är en fjuttig liten bråkdel i jämförelse med allt vad han är i mitt liv.
Jag tror ändå att jag är bättre på att personligen berätta åt honom hur mycket jag uppskattar honom. Jag hoppas i alla fall det, för jag ser det som en av mina viktigaste och finaste livsuppgifter att bekräfta allt han är, allt han blir.
Nej, jag kanske inte skriver så ofta om honom, men jag vill ändå säga en sak om honom här. Mer specifikt om en av hans egenskaper som inspirerar mig så enormt.
Och det är att han är den minst missunnsamma människa jag har mött. Jag vet inte riktigt vad motsatsen till missunnsam är, men exakt det är han.
Samuel har visat exempel på det mesta jag har lärt mig om att ditt du är inte ett hot mot mitt mig (det har jag skrivit om bland annat här och här).
Till exempel: jag har aldrig sett honom vara avundsjuk.
När någon har fått en smaskig löneförhöjning, köpt en ny flott bil eller vunnit en ansenlig summa på lotto gläds han åt och med denne utan minsta lilla antydan till bitterhet.
Han är totalt främmande för tanken att grannens eller vännens framgång är bort från en själv.
Ibland, när någon annan har eller är precis det han själv önskar, kan han utan tillstymmelse till avundsjuka ge beröm, gratulera, visa uppskattning.
Han kan bli alldeles till sig över någon som har sjukt snyggt hår eller ett vrålåk till bil. Han uttrycker högt sin uppskattning men inte ett korn av “åh, varför inte jag?” finns i hans uttalanden.
Jag fattar inte hur han förmår, men det är fantastiskt.
Samuel är motsatsen till missunnsam och det är en av de finaste egenskaperna jag vet. Det inspirerar mig att bli en bättre människa.
Å va e väl bäter än he?