Om 2019 var ett år då jag tog hand om mig själv tror jag att år 2020 får vara det år då jag utmanar mig själv.
2019 inleddes med en ytbrändhet som ändå förhållandevis snabbt vände till ork och livsglädje. Under året satsade jag på att lyssna på mig själv, säga nej, säga “det är okej, du behöver inte” till mig själv och ge mig själv stor, stor nåd.
Det behövde jag.
Jag behövde vara snäll med mig själv och lära mig hur jag ska leva mitt liv på ett sätt så att jag tycker det är inte bara hållbart utan också njutbart.
Jag märker ändå att det här tänket är rätt automatiserat nu, jag har lärt mig att sätta gränser och lärt mig att vara snäll med mig själv. I alla fall mer än förut.
Därför tänker jag att jag år 2020 ska börja våga, och börja utmana mig själv mer.
Jag har en hel del konkreta sätt på vilka jag kommer att utmana mig själv i år, men det handlar också om att peppa mig att (i alla fall lite) stiga bortom det tryggt invanda i både stort och smått.
En bild där jag liknar min syster Ebba alldeles enormt!
Sådana här inlägg kan sticka i ögonen på folk.
Det kan låta så överdrivet positivt, ambitiöst och prestationskrävande. Jag beklagar om det låter så för det är inte alls min intention.
Min tanke är snarare att berätta om att ens liv oundvikligen består av olika faser, och under de här faserna har vi olika behov.
Och att jag tror att det är så viktigt att vara uppmärksamma på vilken fas vi är i och således också lyhörda för vad vi behöver just nu. Och också att våga handla utifrån de här insikterna.
Jag hade en lång vilotid. Nu är en annan tid.
För allt har sin tid.