Jag läser mina dagböcker från snart ett helt decennium sedan.
Det är läsning som simultant väcker samtliga känslor i min känslopalett. Det finns inte en enda känsla som inte representeras i de många dagböckerna som jag har skrivit fram i glädje, raseri, förtvivlan och förtjusning under mina tonår.
Flera gånger har jag tänkt att jag ska göra mig av med dagböckerna, men jag förmår inte.
Skrivandet för mig var, är alltjämt, mitt sätt att hantera den verklighet som är min. Jag skriver mig själv till förståelse, till nåd, till upprättelse och svar gång på gång.
Vad hade jag gjort utan skrivandet?
En del av mitt liv på pränt
De ser inte ut för mycket, dagböckerna, men de inrymmer så mycket liv. Mitt hela liv. Idag ser mitt liv väldigt annorlunda ut än det som jag skrev fram för tio år sedan. Tänk att ett och samma liv kan inrymma så många olika liv.
Hur mycket liv inrymmer ett helt liv egentligen?