"Det där andra"

Drygt två veckor in i fastetiden och som tidigare nämnt periodfastar vi från skärmar hos oss.

Så nu är det kanske är möjligt att uttala mig om hur det går, och om jag har funnit vad “det där andra” (som händer när jag inte är på skärmar) är eller har blivit för något.

Och faktiskt, “det där andra” som jag gör och får till stånds eller som händer när jag inte är på skärmar om kvällarna är bland annat läsning.

Jag har läst så, så, många bra böcker under fastetiden. Häng med på mitt bokinstagramkonto för mer inspiration och insyn.

Jag har pratat med min man. Och mer än bara veckoplanering av logistik, födointag och såna vardagliga grejer. Nej vi har bland annat pratat framtid och föräldraskap men även bara umgåtts och haft roligt tillsammans!

Jag har pratat med vänner. Jag har tränat (för första gången sen hösten p.g.a. graviditet och sjukdom).

Jag har också nått nya insikter om mig själv som kanske är lite smärtsamma men som är nödvändiga att komma upp till ytan för att behandlas.

Så det är inte alls tokigt, att lämna bort skärmarna ibland.

Summera månaden

I min bullet journal har jag för vana att få till ett propert avslut på varje månad.

Innan jag börjar rita och skissa upp följande månad ser jag till att använda en sida åt att summera föregående månad.

Jag brukar göra det utifrån rubrikerna: vad hände, vad lästes, vad kändes och vad lärdes.

För det är skrämmande hur mycket jag hinner glömma bort under några veckor. Och att vid årets slut försöka minnas vad som har hänt under hela året (inte bara dom riktigt stora händelserna) är ibland hopplöst svårt.

Därför har jag sett det som väldigt värdefullt att kontinuerligt stanna upp innan jag går vidare.

Jag tänkte även för sakens skull summera min augustimånad utifrån mina bullet journal-rubriker här på bloggen också:

Vad hände?
– Jag började jobba igen efter en skön semester
– Jag höll min första kurs som universitetslärare och det var riktigt kul
– Jag firade min lillebror Ottos konfirmation
– Jag hade spelningar fyra lördagar i rad
– Vår låt Fear deltog på Vegatoppen (och går ännu att rösta på, här)
– Jag firade examensfest och tvåårskalas
– Jag firade min lillebror Elis student
– Jag fick tre recensionsexemplar att läsa

Vad lästes?
– Jag läste förhållandevis lite på grund av att jag började jobba igen och återanpassar mig till vardag och rutin
– Favorit i augusti: Får jag följa med dig hem av Marie Aubert
(Imorgon kommer mina augustiböcker i ett eget inlägg)

Vad kändes?
– Glädje och mycket energi över att vara tillbaka på jobb
– Hype och glädjerus av att stå på scen med härligt festfolk som publik
– Lite irritation över att rutinerna som inte genast rullar på som normalt
– Mycket trötthet till följd av programspäckade veckor och helger

Vad lärdes?
– Jag fick lära mig att långsamt återgå till rutiner efter semester
– Jag fick lära mig olika saker i förhållande till att vara universitetslärare (dessutom under distanstider)
– Jag fick öva mig i att vara snäll med mig själv

Ungefär så här ser det ut i min bullet journal. Små, korta anteckningar som ändå blir ett sätt att avrunda en månad innan jag börjar på en ny.

Så bra grej!

Helt uppenbart inte från detta år.

Motto

Om mitt liv hade ett enda ord som motto vore det följande:

perspektiv

Jag märker att oavsett vad jag pratar om, med vem eller under vilka omständigheter kommer jag tillbaka till detta: att det mesta i min livsvärld handlar om perspektiv.

För perspektiv har med förväntningar att göra. Det har med föreställningar om världen att göra.

Perspektiv för mig handlar om förmågan att bli medveten om varifrån jag kommer och erkänna vart jag är på väg, vart jag vill. Samtidigt innebär perspektiv en förståelse för att precis varenda människa kommer från ett annat håll och har helt andra perspektiv.

Ibland går de här perspektiven hand i hand, andra gånger är de i konflikt med varandra.

Jag märker att det här perspektivtänkandet kommer till uttryck i det jag skriver, i böcker jag läser till och med i tavlorna jag hänger upp på mina väggar.

Det kommer till uttryck i hur jag bemöter andra människor och vad jag ofta tänker på efter människomöten.

Så många av mina relationer, diskussioner och upplevelser blir mindre sårande, mer förståeliga och överlag mer nyanserade när jag ser på dem ur de multipla perspektivens lins.

Jag vet inte om det här är något som talar till dig eller om det bara är för mig som det här begreppet, detta mitt livs motto med perspektiv, faktiskt får mening.

Får det mening för dig?

Så jag skriver

Den här månaden har mitt blogg och egenskrivande blivit lidande till följd av mitt akademiska jobbskrivande.

Ibland frågar människor mig hur jag orkar läsa så mycket då jag också läser mycket i mitt jobb.

Det har aldrig varit ett problem för mig, för läsning är sist och slutligen avkoppling och verklighetsflykt för mig, trots att jag inte på något sätt är en passiv mottagare när jag läser.

Skrivande, till skillnad från läsning, är däremot en aktiv handling för mig.

Det är inte något jag gör för avkoppling utan något jag gör för att skärpa sinnet, reda ut tankar och reflektera över sådant som jag svävar omkring i en rörig massa. Mina frågetecken rätas ut när jag skriver. Jag hittar mitt fotfäste när jag skriver.

Men den här månaden har jag inte prioriterat mitt skrivande (jag vägrar säga att jag inte har hunnit med skrivande, för jag har en notorisk föreställning om att vi hinner med det vi vill, och om vi inte hinner har vi fel prioriteringar).

Jag har varit lite för trött och haft lite för mycket program på sistone för att ens tänka tanken på att vässa tankarna och pennan. Skrivandet, till skillnad från läsandet, kräver mer. Mycket mer, av mig.

Nu börjar jag så småningom äntra semesterläge, och jag hoppas verkligen att det innebär ett uppsving för mitt skrivande. För sist och slutligen skriver jag inte för någon annan än för mig själv.

Jag behöver det, jag mår bra av det.

Jag skriver, alltså är jag har jag en gång sagt. Det stämmer ännu idag. Det stämmer alltid.

Så jag skriver.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Idag, måndag

Dagen idag andas vår men heter snösmörja, ser ut som solskensfönster och kallas säsongsinfluensa (för mannen, inte mig).

Spellistan för dagen är ambulanssirener utanför fönstret tillsammans med sportlovsbarn på väg till simhallen.

Jag älskade känslan av sportlov som barn. Sällan gjorde vi något extra, men möjligheterna fanns. Alla möjligheter.

Idag, och många dagar framöver, läser jag den fjärde boken i Game of Thrones, Kråkornas fest. Förrädare, riddare och troninkräktare är således mitt eminenta sällskap om dagarna. Vi har det bra tillsammans, trots att jag jämt och ständigt ifrågasätter deras moral. Men dömer gör jag inte.

Idag funderar jag på gränssättning, loppisbord (Ja! Vasabor hepp! kolla in vårt loppisbord nummer 64 på Comboliina) och vår annalkande flytt.

Dagen idag äter jag smoothie med banan, blåbär och havregryn (bästa!) och dricker mitt kaffe hett och starkt. För idag behöver jag just det.

Det är måndag och en ny vecka står för dörren.

Må den bli en bra en, för dig. För mig.

Sanningar om introverta: introduktion

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

Foto: Syster Ebba Åström

Stanna upp

Vill man, så kan man ganska krasst dela in människor i två kategorier.
De som inte gör listor och de som gör listor på allt.

Jag hör definitivt till den senare kategorin. 
Jag gör listor i överflöd.
Jag gör till och med listor på mina listor.
Som blir till ytterligare listor.
Ungefär.

Jag, och alla listiga människor med mig, älskar att kryssa av vår lista.
Det allra bästa är att få konstatera att en lista är helt och hållet avbockad.
Bästa känslan.

Ändå leder det ofta till att jag oreflekterat bockar av min lista, utan att desto mer stanna upp och reflektera.

I dag fick jag bocka av danssäsongen från listan.

Mitt första år som danslärare.
Jag kommer inte att fortsätta som danslärare nästa år, så det var också ett ganska definitivt avslut. Eller åtminstone ett for now-avslut.

Sällsynt spegelselfie från min favoritsal i Kipinä. Bild från vintern 2018.

Alldeles för lätt blir punkter på min lista bara något att bocka av.

Tömma diskmaskinen blir likställt med avsluta danssäsongen. Och dansen som är det allra bästa, allra roligaste och min stora njutning i livet blir decimerat till något att bocka av. Check. Done. Next please.

Därför, på den här dagen för avslut och avsked, vill jag stanna upp.

Tacka en fin dansskola och härliga kolleger.
Ge mig en klapp på axeln för att jag vågat utmana mig själv på så många nivåer under året.
Minnas alla fina elever, alla delade skratt och alla fantastiska framträdanden.

Den här dansterminen har varit alldeles för mycket för att bara vara ännu en sak att bocka av från listan. Den har varit mod, trotsande av bekvämlighetszon och personlighetsutvecklande bortom ord.

Så jag stannar upp.
Minns med glädje. 
Säger tack.

Och vi ses igen.