"Det där andra"

Drygt två veckor in i fastetiden och som tidigare nämnt periodfastar vi från skärmar hos oss.

Så nu är det kanske är möjligt att uttala mig om hur det går, och om jag har funnit vad “det där andra” (som händer när jag inte är på skärmar) är eller har blivit för något.

Och faktiskt, “det där andra” som jag gör och får till stånds eller som händer när jag inte är på skärmar om kvällarna är bland annat läsning.

Jag har läst så, så, många bra böcker under fastetiden. Häng med på mitt bokinstagramkonto för mer inspiration och insyn.

Jag har pratat med min man. Och mer än bara veckoplanering av logistik, födointag och såna vardagliga grejer. Nej vi har bland annat pratat framtid och föräldraskap men även bara umgåtts och haft roligt tillsammans!

Jag har pratat med vänner. Jag har tränat (för första gången sen hösten p.g.a. graviditet och sjukdom).

Jag har också nått nya insikter om mig själv som kanske är lite smärtsamma men som är nödvändiga att komma upp till ytan för att behandlas.

Så det är inte alls tokigt, att lämna bort skärmarna ibland.

Stanna upp

När jag gjorde min praktik som lärare i svenska och litteratur var den responsen jag fick efter en lektion att tänka på att stanna upp när eleverna ger kommentarer av guld (och andra valörer).

Jag behärskade min sak, nej jag var riktigt bra på stoffet, jag var naturlig i min lärarroll, kunde det didaktiska men behövde stanna upp mer.

Nu när jag själv handleder lärarstuderande märker jag att jag ofta vill ge samma respons: stanna upp.

Men jag vill inte bara ge den responsen åt andra och i den specifika kontexten, jag vill ständigt ge den åt mig själv i så många andra kontexter.

Som när en mening i en bok tar andan ur mig vill jag ge mig tillstånd att stanna upp innan jag läser vidare.

Eller när jag verkligen nådde det mål som jag hade tyckt verkade snudd på orimligt tidigare. När jag få uppträda och göra det jag älskar gång på gång.

Jag vill aldrig låta de här guldkanterna bara rinna förbi i jakten på nästa.

Den här boken utmanar mig verkligen i konsten att stanna upp. Med så många fina uttryck och meningar är det svårt att inte.

Allt som behövs

Dansterminen börjar snart igen, och jag går i koreografitankar mest hela tiden. Att skapa är en kamp. bland går det så smärtfritt, allting bara faller på sin plats utan motstånd. Andra gånger är det lika motigt som då jag i lågstadiet cyklade hem med en övertung väska, motvind, hår som blåser i ögonen (och munnen och näsan), regnet piskar en i ansiktet och gör låren iskalla. Ungefär så.

Och då säger han "Ta en paus!". 

Och efter lite motstånd gör jag det. Mot min vilja. För jag vill ju helst bara få det undan, få det gjort. Envis som jag är. Men jag stänger av datorn, tar en dusch och pysslar med lite annat i hemmet och då plötsligt lossnar det. Jag kommer på vilken låt jag vill använda, och omedelbart ser jag några rörelser som passar perfekt till låten. 

För ibland är allt som behövs en paus. Inte bara i konstnärligt skapande, utan också i livet i stort. En paus kan behövas när det är motigt. När man har kört fast. När man bara upprepar samma saker om och om igen, och har brist på originella idéer. När man inte är produktiv men i all envishet inte kan sluta.

Ta en paus. Ta en kort promenad. Baka. Duscha. Vad som helst. För ibland är allt som behövs en liten, liten paus.