Dansterminen börjar snart igen, och jag går i koreografitankar mest hela tiden. Att skapa är en kamp. bland går det så smärtfritt, allting bara faller på sin plats utan motstånd. Andra gånger är det lika motigt som då jag i lågstadiet cyklade hem med en övertung väska, motvind, hår som blåser i ögonen (och munnen och näsan), regnet piskar en i ansiktet och gör låren iskalla. Ungefär så.
Och då säger han "Ta en paus!".
Och efter lite motstånd gör jag det. Mot min vilja. För jag vill ju helst bara få det undan, få det gjort. Envis som jag är. Men jag stänger av datorn, tar en dusch och pysslar med lite annat i hemmet och då plötsligt lossnar det. Jag kommer på vilken låt jag vill använda, och omedelbart ser jag några rörelser som passar perfekt till låten.
För ibland är allt som behövs en paus. Inte bara i konstnärligt skapande, utan också i livet i stort. En paus kan behövas när det är motigt. När man har kört fast. När man bara upprepar samma saker om och om igen, och har brist på originella idéer. När man inte är produktiv men i all envishet inte kan sluta.
Ta en paus. Ta en kort promenad. Baka. Duscha. Vad som helst. För ibland är allt som behövs en liten, liten paus.