Den här månaden har mitt blogg och egenskrivande blivit lidande till följd av mitt akademiska jobbskrivande.
Ibland frågar människor mig hur jag orkar läsa så mycket då jag också läser mycket i mitt jobb.
Det har aldrig varit ett problem för mig, för läsning är sist och slutligen avkoppling och verklighetsflykt för mig, trots att jag inte på något sätt är en passiv mottagare när jag läser.
Skrivande, till skillnad från läsning, är däremot en aktiv handling för mig.
Det är inte något jag gör för avkoppling utan något jag gör för att skärpa sinnet, reda ut tankar och reflektera över sådant som jag svävar omkring i en rörig massa. Mina frågetecken rätas ut när jag skriver. Jag hittar mitt fotfäste när jag skriver.
Men den här månaden har jag inte prioriterat mitt skrivande (jag vägrar säga att jag inte har hunnit med skrivande, för jag har en notorisk föreställning om att vi hinner med det vi vill, och om vi inte hinner har vi fel prioriteringar).
Jag har varit lite för trött och haft lite för mycket program på sistone för att ens tänka tanken på att vässa tankarna och pennan. Skrivandet, till skillnad från läsandet, kräver mer. Mycket mer, av mig.
Nu börjar jag så småningom äntra semesterläge, och jag hoppas verkligen att det innebär ett uppsving för mitt skrivande. För sist och slutligen skriver jag inte för någon annan än för mig själv.
Jag behöver det, jag mår bra av det.
Jag skriver, alltså är jag har jag en gång sagt. Det stämmer ännu idag. Det stämmer alltid.
Så jag skriver.
Foto: Sofia Ylimäki Photography