När är en människa normal?
När är en människa "frisk" enligt alla biologiska, psykologiska, sociala, medicinska och andra termer? De böcker jag på sistone har läst har, mer eller mindre medvetet, behandlat människans hälsa på olika sätt.
Är det en långsökt parallell mellan de här böckerna? Kanske det.
Men läs dem gärna för att själv utforska om det kan stämma.
Audur Ava Ólafsdóttir (2017) Ärr
Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger, så tack för det!
Har du läst Fredrik Backmans En man som heter Ove och fattat tycke för det vackert vemodiga i den, så gillar du troligtvis den här också. Den handlar om medelåldersmannen Jónas som är less på sitt liv. Nej, inte ens less utan helt enkelt likgiltig. Han beslutar sig för vad han ska göra och åker bort till en av världens farligaste platser.
Jag sitter med telefonkameran och mitt citathäfte i högsta hugg när jag läser den här för den kryllar av utsökta citat och stilistiska finesser som definitivt gör författaren värdig Nordiska rådets litteraturpris. Jag blir tagen och rörd.
Så värd att läsas.
Carina Karlsson (2019) Märket
Det här var en bok vars omslag inte direkt tilltalade mig, och som jag därför lite motvilligt plockade upp och påbörjade.
Jag är rätt så bra på att bortse från böckers pärmbilder när jag läser, och tur är väl det, för den här läste jag på bara två sittningar!
Innehållet är så intressant att jag inte förmådde sluta. Boken handlar nämligen om något så spännande som häxjakter på Åland under 1600-talet; om hur kvinnor "hipp som happ" blev anklagade för trolldom och för att vara "trollkonor".
Boken belyser olika former av förtryck och är således förargelseväckande. Hade jag sett tv-serien How to make a murderer hade jag säkert sett en mängd likheter med den här, för ett återkommande fenomen är: om du blir pressad, får höra och tvingas säga något tillräckligt ofta börjar du till sist själv också tro på det.
Läskigt? Javisst.
Bra läsning? Absolut!
Christian Unge (2019) Går genom vatten, går genom eld
En hederlig sjukhusberättelse lockar väl allt som oftast?
Det här är del ett i en utlovad serie om läkaren Tekla vid det påhittade Nobelsjukhuset. Tekla är en oerhört skicklig akutläkare, men trots att hon lyckas väl proffesionellt har hon det inte alldeles för lätt på det privata planet. Ett förmodat terrordåd utspelar sig i staden, och Tekla blir indragen i ett drama hon absolut inte vill vara inblandad i.
En anekdot om när jag läste den här: jag satt uppkrupen i soffan och flämtade, vred mig och suckade högt om vartannat tills min Samuel frågade: “hur mår du!?”
Grejen var bara att jag var så medryckt i berättelsen att jag bara var tvungen att leva mig in i det med hela kroppen. I det här avseendet är boken närmast filmisk i sin dramaturgi — det är snabba vändningar och hög puls — ibland, ironiskt nog, ingen puls alls — som gäller.
Passar särskilt för läsaren med låg tristresströskel.