En dag som denna går tankarna till det förflutna men lika mycket till vår samtid.
Jag hörde en gång en person som tyckte att Finlands förflutna spelar en alldeles för stor roll i vårt nu. Att krigen glorifieras och att vi lever för mycket på gamla ”framgångar”. Är det inte dags att gå vidare, var kontentan i vad personen sade.
Jag kan förstå hur den här personen tänker, men jag är ändå inte benägen att hålla med.
För hundra år är en förhållandevis kort tid. Det finns människor som ännu är i liv idag som genomlevde den fasa som jag har förmånen att endast uppfattar som en mardröm. Min värsta mardröm.
Ja vi ska alltid fortsätta bygga vidare på vårt land.
Vi ska alltid sträva efter att bli bättre (de demonstrationerna som ägde rum i Helsingfors idag vittnar om precis hur mycket bättre vi kan bli).
Men vi ska aldrig glömma vad vi har grundat vårt samtida Finland på, vilket offer det var att få den grunden. Vi har inte råd att ta det för givet.
Vi behöver inte se vårt förflutna som en börda som tynger ned oss i evig tacksamhetsskuld.
Men jag tror att det är möjligt att vara oerhört tacksam fullständigt utan skuld.
