En sådan här dag vandrar mina tankar tillbaka till en tid då jag ännu inte var till. Alldeles osökt kommer jag att tänka på de människor som levde i mitt Finland, under de där händelserika åren i början av det nittonde århundradet.
Jag tänker på dem som vågade stå upp för vad de trodde på. De som kämpade för Finland inom lantdagen, ute på slagfälten eller på hemmaplan både under kriget som rasade för hundra år sedan, men också kriget som rasade några år senare.
För det är lätt att med facit i hand säga "Det är klart att de kämpade". Det är lätt, när vi vet hur det slutade, att tänka att det var en självklarhet att Finland, med den finska sisun, övervann jätten i öst. I historieböckerna står det mer sällan om tvivel och tvekan, men jag är säker på att en hel del tvivel och mycket tvekan rörde sig i tankarna på Finlands folk. Kan vi verkligen stå emot?
Och det är det som jag beundrar mest. Att de, utan facit och utan garantier, vågade stå upp och vågade kämpa. Att de kunde motivera sig till att slåss för ett land som de inte visste om skulle bli till.
För det är lätt med facit i hand att tänka att det var en självklarhet. Det var det aldrig. Och därför beundrar jag dem. Därför är jag idag ödmjukt, så ödmjukt, tacksam.
