Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

Varför sårar vi den vi älskar?

Kärkär och pirr i magen. Objektet för vår kärlek tar emot lovord och skönklingande attribut. Vi vakar över våra ord, vaktar vår tunga så att inga uttalanden feltolkas eller missuppfattas. För det kan såra. Och vi tänker: jag skulle aldrig.

Inte för att vara pessimist, men också den första sprudlande kärleken går över. Den försvinner inte, men ändrar form. Förhoppningsvis till en mer trygg och stabil grundhållning. Och det är helt i sin ordning.

Men i något skede, ofta präglat av lite för mycket trötthet, alldeles för mycket irritation och ofta lite för lång tid av undertryckt öppenhet händer det. Bam! Bam! Bam! Vi kläcker ur oss ord som sårar och river ner. Vi känner vår älskade så väl och identifierar alla ömma punkter. Att vi vågar slå till just där. Vi som aldrig skulle.

Det är en bra sak att bli bekväm med varandra, för den initiala förälskelsens idel lov och upphöjning är inte hållbar i längden.
Men bekvämligheten kan också övergå i en slags obryddhet.

Och det gör att vi kanske är hårda när vi borde vara mjuka.
Att vi möter vasst med sylvasst.
Och kommer med vapen när allt som behövs är en öppen famn.

Varför gör vi det? Är vi för bekväma? Eller är vi för trygga i vår relation att vi missbrukar tryggheten? Vad händer under vägen från kärkär och "jag skulle aldrig" till de där orden som sårar, vare sig det är medvetet eller högst omedvetet?

Foto: Ebba Åström

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?