Min läslista är lå-å-ång och sinar aldrig. Jag må vara lite sent ute med de här böckerna som inte är några färska nyheter längre, men får jag bara ge en kort recension över de tre senaste finlandssvenska böckerna som jag har läst:
Inlandet av Elin Willows. En vackert vemodig skildring av en en småstad i Inlandet. Boken handlar om den unga kvinnan som packar sina få ägodelar och flyttar norrut på grund av kärlek, men som också lämnar kvar fastän förhållandet tar slut. Varför lämnar hon kvar? frågar sig alla, också jag.
Språket är underbart och det är en njutning att läsa. De korta meningarna och kapiten i icke-kronologisk ordning gör läsningen stundvis ryckig och fragmentarisk, men det stör mig inte alls utan bidrar till känslan av att allting är ett enda nu, det finns ingen framtid. Jag hade önskat lite mera djupdykning i huvudpersonens tankar, känslor och motiv för att ge den fem stjärnor men oavsett är det en strålande bok!
Onda boken av Kaj Korkea-aho. Huu vilken rysare! Häftig och annorlunda story helt i den Korkea-ahoanska andan. Om en livsfarlig bok som aldrig borde ha skrivits eller lästs, för den delen. Om hur det förflutna kommer ikapp en, om vanmakten i föräldraskapet och väldigt vasst om samhällets avigsidor.
Jag gillar hur skickligt vardagsrealism och övernaturliga inslag kombineras i boken, precis som i samtliga Korkea-ahos böcker (har du läst Gräset är mörkare på andra sidan så vet du vad jag pratar om). Att boken utspelar sig i min tidigare studiestad, till och med i samma korrioder och rum som jag har gått i (!) gör läsningen påtagligt nära och följaktligen kittlande kusligt. En spännande sträckläsningsroman!
Sommarön av Eva Frantz. Det här är en utmärkt bok för den som vill ha lite mordmysterium men inte för mycket blodsbad och mordbida inslag. Boken handlar om semestern, på den härligt avskilda ön, som blir ett ofrivilligt fängelse där märkliga saker börjar hända. Jag gillar miljöbeskrivningarna och de många karaktärerna, och jag njuter av att analysera naturens samverkan med händelseförloppet.
Jag saknar emellertid mer djup i karaktärerna, och hade gärna fått veta mer om varför det blev som det blev. Nu är det en helt bra ”deckare” i Maria Langisk-anda, men jag saknar det där lilla extra som skulle ge boken ett lyft. Men det är en bra bok som passar för läsaren som vill ha lättläst mordmysterium!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.
Vad är då det finlandssvenska såret?
Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.
Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.
På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004?
I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.
Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.
Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?
I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.
Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
