Läst på sistone: tre gånger finländskt

Det har varit mycket finländskt på mitt nattygsbord på sistone.

Jag har läst på båda inhemska språken och tematiskt har det handlat om vad som är friskt vs. sjukt (och vem som är frisk vs. sjuk), om tro och tvivel och om berättelserna väggarna skulle berätta om de kunde tala.

Fortsätt läsa för tre finländska boktips!

Ellen Strömberg (2019) Klåda

Rebecka jobbar på ett hem för dementa. Eller gjorde det, i alla fall. I boken blir det uppenbart att hon inte längre jobbar på grund av någon händelse som kretsar kring någon som heter Helena. Istället är Rebecka ensam hemma om dagarna medan sambon Mikael jobbar. Men egentligen är hon inte ensam, hon umgås med den eviga klådan. Hon kliar och kliar och kliar.

Precis som i Jaga Vatten och andra texter jag har läst av Strömberg är också hennes andra roman språkligt utsökt och oerhört välsmakande. Beskrivningarna är målande och stundvis effektfullt obehagliga (riktigt sådär grimasera-av-äckel-för-sig-själv-obehagliga).

Jag gillade greppet med klådan som symbol för … välj av följande alternativ: det outtalade? det tabubelagda? det smärtsamma? det sjuka? men i slutändan tog den symbolen över lite väl mycket i min smak.

Essi Ihonen (2018) Ainoa Taivas

Finurligt nog heter huvudkaraktären i boken Aino. Läsaren får följa med Aino som lever i ett gammallaestadianskt hem med traditioner som har gått i arv från generation till generation. Hon dras mellan tro och tvivel, önskan om att vara till lags och viljan att vara självständig. Hennes kamp är djupt allmänmänsklig.

Litteratur är bäst när den lyfter upp hittills tigande röster och belyser perspektiv ur nya synvinklar. Det gör den här boken. Den är rätt långsam och odramatisk till sin struktur men berörande med sitt viktiga tema. Romanen är skriven på en väldigt lättillgänglig finska men jag misstänker ändå att många vackra meningar gick mig förbi.

Onekligen kom jag att tänka på den fantastiska boken Taivaslaulu av Pauliina Rauhala när jag läste den här, och i jämförelse med den kommer Ainoa Taivas på en definitiv andra plats. Men å andra sidan är Taivaslaulu en av de bästa romanerna jag har läst på finska.

Matilda Gyllenberg (2019) Det lungsjuka huset

Den här lyssnade jag på som ljudbok och det var ljuvligt att höra klingande finlandssvenska i mina öron. Det var en bjärt kontrast till mycket av den rikssvenska litteratur jag lyssnar till.

Den här boken har förmågan att trollbinda mig med språket och den psykologiska spänningen från sid ett.

I centrum för boken är en kvinna (namnet oklart?) som flyttar in i ett husbolag med sin man och dotter (som i boken endast kallas Persikopastej eller PP … suck).

Dåtid och nutid flätas samman och resonerar med varandra när kvinnan börjar nysta i husbolagets förflutna och lär känna människorna som bor där. Många frågor väcks hos huvudkaraktären, och hos mig, under läsningens gång vilket driver storyn och mig som läsare framåt.

Det finns en mängd fina formuleringar men tyvärr också en del klyschor. Att dottern kallas Persikopastejen irriterade mig mer än jag var medveten om under läsningens gång. Men det oaktat var det ändå en oerhört välskriven och skickligt uppbyggd roman som jag varmt rekommenderar!

Aldrig tvåspråkig?

Jag lyssnar på Jakten på det finlanddsvenska såret.

Det är en radiodokumentär som stör och berör ordentligt. Det behandlar nationella sår, det vill säga kollektiva sår som en större folkgrupp eller en helt nation kan vara födda med och fostras in i. Om det tyska såret är en kollektiv skam över nationens dåd och missgärningar i det andra världskriget, så är det finlandssvenska såret av mycket mer banal karaktär. Det får vi vara tacksamma för. Men eftersom sår inte ska jämföras, utan sår är sår oavsett hur stora de är, så vill jag inte avfärda betydelsen av det finlandssvenska såret.

Vad är då det finlandssvenska såret?

Enligt dokumentären är det finlandssvenska såret faktumet att de svensktalande i Finland aldrig känner sig som fullfjädrade finländare på grund av språket. Ni finlandssvenskar känner säkert igen er i det där att känna sig tafatt, lite dum och stundvis malplacerad i en finskspråkig miljö. Det där att kanske förstå sammanhanget men att ändå inte ha koll på precis alla detaljer i vad nyhetsuppläsaren säger. Att inte exakt kunna beskriva smärtan i kroppen för läkaren, än mindre förklara precis hur olyckan inträffade. Att konstant på något plan känna sig underlägsen i förhållande till de som talar majoritetsspråket.

Jag själv är uppvuxen som enspråkigt svensk, men fick redan i tidig ålder kontakt med finskan genom fotboll. Mamma skrev oikea på höger hand och vasen på vänster hand, så att jag skulle veta huruvida jag var höger eller vänster mittfält. Jag är så enormt tacksam för mitt tidiga möte med finska och med finsktalande jämnåriga, för tröskeln för att prata finska var låg ända från start.

På väg mot flerspråkighet genom fotboll. Bild från kanske 2004? 

I dag är jag väldigt bra på finska. Jag undervisar i dans på två (och flera) språk utan större problem, och kommunicerar fritt och ledigt på finska. Ändå upplever jag att jag inte kan förmedla min humor på samma sätt, jag får inte till mina ordvitsar som jag så tätt gör i svenskan, jag kan inte nyansera mitt språk och uttrycka mig lika vackert som jag förmår på mitt modersmål. Överlag upplever jag att jag framstår som en helt annan person när bruksspråket är finska; jag verkar tystlåten och blyg vilket jag inte alls är.

Det är egentligen väldigt märkligt; att inte helt friktionsfritt kunna sköta sina ärenden på stan eller med myndigheter och kundservice. I sitt eget hemland!? Det om någonting ger mig djup respekt för de som kommer hit i vuxen ålder, och som inte har någon erfarenhet alls av varken finska eller svenska.

Fastän många finlandssvenskar är enormt bra på finska är tröskeln väldigt hög tröskel för att uppfatta sig som tvåspråkig. Jag tror att de flesta tänker att en tvåspråkig person är någon som har vuxit upp med en svensktalande och en finsktalande förälder. Men eftersom jag har vuxit upp med endast svenskspråkiga föräldrar kommer jag aldrig att vara tvåspråkig. Eller?

I andra delar av världen uppfattar människor att de kan ett annat språk så fort de kan uttala de mest grundläggande fraserna. Varför är tröskeln så hög för finlandssvenskar? Jag är ju egentligen tvåspråkig, eller i verkligheten flerspråkig — varför förmår jag inte identifiera mig som en sådan? Däri ligger det finlandssvenska såret för mig.

Hur är det med dig: känner du igen dig i det här? Hur tar sig det finlandssvenska såret i uttryck för dig? Vad har du för tankar om det?

Finsk litteratur gratuleras

Idag har Finland flaggat till Alexis Kivis ära; en av den finska litteraturens mest centrala figurer genom historien. Jag har själv läst bland annat Kivis kända roman Sju Bröder, som för övrigt är väldigt underhållande om man har tid och ork att läsa långsamt. Därutöver har jag läst hans pjäs Sockenskomakarna som också är alldeles tragikomiskt härlig på finskt vis.

Jag är glad över att jag i tidig ålder genom fotbollen fick gå i "språkbad", och att tröskeln för att tala finska därmed alltid har varit låg. Språket mitt är långt ifrån felfritt, men jag förstår och blir förstådd. Trots att jag aldrig har problem med finska idag, önskar jag att hade lyssnat lite noggrannare på finska lektionerna under 7-9 och gymnasiet. För finska är faktiskt ett otroligt vackert språk och de där krångliga formerna man lärde sig har man nytta av i det dagliga livet. 

Att finska är ett vackert språk ja! Jag hörde en anekdot om en man som var på resa utomlands. En kväll på hotellet ordnades en tävling i vilket språk, representerat av gästerna, som var det vackraste. Ni kan väl tänka er den romantiska symfoni av vackra fraser på franska, grekiska, italienska och andra skönklingande språk. Men det var de facto den finländska mannen som tog hem segern. Hans vinnande fras löd: "Illalla menen rannalle". 

Men Alexis Kivi är the man of the day. Alltid när jag hör Alexis Kivi namn kommer jag att tänka på romanen Seitsemän veljekset. Och på hur det finska språket ibland inte är det lättaste. Och hur lätt tungan kan slå volter när man ska tala detta vackra, uraliska språk. Och hur lätt det är att inte säga "Seitsemän veljekset" som man bör. Utan hur lätt det kan bli något annat.

Hur lätt det kan bli "Seitsemän kivekset".

Och Finlands bibliotek. Världens bästa. Den här bilden är från Karleby Stadsbibliotek, mitt favoritbibliotek och jag är inte alls jävig!