Det har varit mycket finländskt på mitt nattygsbord på sistone.
Jag har läst på båda inhemska språken och tematiskt har det handlat om vad som är friskt vs. sjukt (och vem som är frisk vs. sjuk), om tro och tvivel och om berättelserna väggarna skulle berätta om de kunde tala.
Fortsätt läsa för tre finländska boktips!
Ellen Strömberg (2019) Klåda
Rebecka jobbar på ett hem för dementa. Eller gjorde det, i alla fall. I boken blir det uppenbart att hon inte längre jobbar på grund av någon händelse som kretsar kring någon som heter Helena. Istället är Rebecka ensam hemma om dagarna medan sambon Mikael jobbar. Men egentligen är hon inte ensam, hon umgås med den eviga klådan. Hon kliar och kliar och kliar.
Precis som i Jaga Vatten och andra texter jag har läst av Strömberg är också hennes andra roman språkligt utsökt och oerhört välsmakande. Beskrivningarna är målande och stundvis effektfullt obehagliga (riktigt sådär grimasera-av-äckel-för-sig-själv-obehagliga).
Jag gillade greppet med klådan som symbol för … välj av följande alternativ: det outtalade? det tabubelagda? det smärtsamma? det sjuka? men i slutändan tog den symbolen över lite väl mycket i min smak.
Essi Ihonen (2018) Ainoa Taivas
Finurligt nog heter huvudkaraktären i boken Aino. Läsaren får följa med Aino som lever i ett gammallaestadianskt hem med traditioner som har gått i arv från generation till generation. Hon dras mellan tro och tvivel, önskan om att vara till lags och viljan att vara självständig. Hennes kamp är djupt allmänmänsklig.
Litteratur är bäst när den lyfter upp hittills tigande röster och belyser perspektiv ur nya synvinklar. Det gör den här boken. Den är rätt långsam och odramatisk till sin struktur men berörande med sitt viktiga tema. Romanen är skriven på en väldigt lättillgänglig finska men jag misstänker ändå att många vackra meningar gick mig förbi.
Onekligen kom jag att tänka på den fantastiska boken Taivaslaulu av Pauliina Rauhala när jag läste den här, och i jämförelse med den kommer Ainoa Taivas på en definitiv andra plats. Men å andra sidan är Taivaslaulu en av de bästa romanerna jag har läst på finska.
Matilda Gyllenberg (2019) Det lungsjuka huset
Den här lyssnade jag på som ljudbok och det var ljuvligt att höra klingande finlandssvenska i mina öron. Det var en bjärt kontrast till mycket av den rikssvenska litteratur jag lyssnar till.
Den här boken har förmågan att trollbinda mig med språket och den psykologiska spänningen från sid ett.
I centrum för boken är en kvinna (namnet oklart?) som flyttar in i ett husbolag med sin man och dotter (som i boken endast kallas Persikopastej eller PP … suck).
Dåtid och nutid flätas samman och resonerar med varandra när kvinnan börjar nysta i husbolagets förflutna och lär känna människorna som bor där. Många frågor väcks hos huvudkaraktären, och hos mig, under läsningens gång vilket driver storyn och mig som läsare framåt.
Det finns en mängd fina formuleringar men tyvärr också en del klyschor. Att dottern kallas Persikopastejen irriterade mig mer än jag var medveten om under läsningens gång. Men det oaktat var det ändå en oerhört välskriven och skickligt uppbyggd roman som jag varmt rekommenderar!