Kärkär och pirr i magen. Objektet för vår kärlek tar emot lovord och skönklingande attribut. Vi vakar över våra ord, vaktar vår tunga så att inga uttalanden feltolkas eller missuppfattas. För det kan såra. Och vi tänker: jag skulle aldrig.
Inte för att vara pessimist, men också den första sprudlande kärleken går över. Den försvinner inte, men ändrar form. Förhoppningsvis till en mer trygg och stabil grundhållning. Och det är helt i sin ordning.
Men i något skede, ofta präglat av lite för mycket trötthet, alldeles för mycket irritation och ofta lite för lång tid av undertryckt öppenhet händer det. Bam! Bam! Bam! Vi kläcker ur oss ord som sårar och river ner. Vi känner vår älskade så väl och identifierar alla ömma punkter. Att vi vågar slå till just där. Vi som aldrig skulle.
Det är en bra sak att bli bekväm med varandra, för den initiala förälskelsens idel lov och upphöjning är inte hållbar i längden.
Men bekvämligheten kan också övergå i en slags obryddhet.
Och det gör att vi kanske är hårda när vi borde vara mjuka.
Att vi möter vasst med sylvasst.
Och kommer med vapen när allt som behövs är en öppen famn.
Varför gör vi det? Är vi för bekväma? Eller är vi för trygga i vår relation att vi missbrukar tryggheten? Vad händer under vägen från kärkär och "jag skulle aldrig" till de där orden som sårar, vare sig det är medvetet eller högst omedvetet?
Foto: Ebba Åström