Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström