✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖
Det är få författare som jag har haft förmånen att följa i realtid från deras första bok tills idag. Stefan Ahnhem är ändå en av dem.
Jag blev totalförälskad i den första boken Offer utan ansikte och har med stor iver sett fram emot hans utgivning som varit tät och frekvent. I fjol recenserad jag den fjärde boken (länk här) och nu har jag fått den allra senaste boken, X sätt att dö, i händerna att recensera.
Precis som vanligt förekommer inga spoilers men lite hints om vad som händer var oundvikliga och de finns i referatdelen av recensionen.
Fortsätt läsa för ett fint boktips!
Den här femte boken tar vid där den fjärde slutade. Jag var rädd att det skulle ta mig ett tag att orientera mig i vad som har hänt, vem som har gjort vad och vem som vet vad, men lyckligtvis inleds hela boken med ett “detta har hänt” kapitel som vägleder min fortsatta läsning.
Fabian Risk har alltså löst två märkliga mordfall men något känns fortfarande lite off, som om något ändå inte riktigt stämmer i förhållandet mellan gärningsman och mord.
Hans egen hemliga privatundersökning börjar också visa på skrämmande sanningar av en nära person alltmedan hans egen son har svåra personliga och juridiska problem.
Låter det som att problemen hopar sig och leder till en upptrappning? Det gör det.
De grepp som jag har kommit att uppfatta (och uppskatta) som typiskt Ahnhemska är sinnet för detaljerna, det skyhöga tempot och den nästan filmiska dramaturgin.
Sättet att både beskriva och skriva fram berättelsen skapar livliga inre bilder och scener i min fantasi och språket är ett illustrativt redskap som ständigt driver berättelsen framåt.
Det är en bladvändare av rang med cliff-hangers och en uppbyggnad som inte uppmuntrar till läsning, nej, den fullkomligen tvingar till läsning. Få böcker får min man att strunta blankt i telefonskärmar och fotbollsresultat, men Ahnhems böcker har en tendens att göra precis det.
Det jag saknar i den här boken är emellertid att få veta mer om Fabian Risks privatliv.
Visst får vi läsa lite om frun Sonja och barnen Theodor och Matilda men de hamnar lite i skymundan på bekostnad av mordmysterierna.
Familjenarrativ fungerar ofta som en release of tension (d.v.s som lite andningspaus från högt tempo, mord och spänning) och även om samma effekt uppnås på andra sätt i boken saknar jag just de här karaktärerna litegrann.
4/5 i vitsord.
Men ett ännu bättre vitsord ligger i att jag och min man ömsom läste sida vid sida (t.ex. i flygplanet på väg till Málaga - flygvärdarna tyckte vi var antingen urgulliga eller helknäppa) ömsom grälade över vems tur det var att läsa. När den andra hade kommit längre i boken var det sura miner som rådde.
Jag tror att det är ett ännu viktigare vitsord än själva siffran.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖
När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.
Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?
Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.
Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.
I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.
I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.
De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.
Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.
Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.
Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.
Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.
Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.
Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.
Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.
5/5 stjärnor. En roman att sluka.
Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖
Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!
Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.
Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.
Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?
Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.
Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.
Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.
Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.
Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!
Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.
Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖
Ifjol hade jag en episod då jag läste allt jag kom över i skönlitteraturväg med temat sekter. En av böckerna jag läste då, Sekten på Dimön, grep tag i mig och resulterade i ett blogginlägg. Författaren, Mariette Lindstein, har nu kommit ut med en helt ny bok som jag har haft förmånen att ta läsa. Tack Mariette och Forum!
Vit krypta är en pinfärsk thriller om "sekter med osynliga nätverk, frihetsberövande, maktlöshet och manipulation – och om en syskonkärlek som är starkare än allt" (från förlagets webbsida).
Boken inleds en midsommarafton då en ung kvinna, Daniella eller ”Dani”, försvinner under mystiska omständigheter. Nyheten om Danis försvinnande orsakar ett katatoniskt sammanbrott hos tvillingsystern Alexandra "Alex", men efter ett tag börjar hon jobba på en ny arbetsplats som är allt annat än konventionell. Samtidigt gör hon allt i sin makt för att ta reda på var systern är. Varje ledtråd tycks leda mot sekterism och med varje dag är en kamp mot klockan.
Från sid ett är tempot högt och de tvära kasten och många twistarna blir inte färre ju mer jag läser. Det här är alltså en bok helt i den snabba läsarens smak; en bok som kan läsas i ett utan att för en sekund mista spänningen. Ibland tycker jag att det rasande tempot är på bekostnad av dialogen, och jag hade gärna sett mer djup och autenticitet i karaktärernas samtal, för karaktärerna är minsann intressanta. Jag gillar speciellt Alex kaxighet och hur orädd hon är!
Boken är helt i tiden med tanke på #metoo och den finlandssvenska #dammenbrister. Den sköna men alltjämt underkuvade kvinnan realiseras igen på ett rysligt men ack så viktigt och sätt. Lindstein visar med sin enorma kunskap och mångåriga erfarenhet av sekter hur farlig kombinationen förtryck, manipulation och sekterism är. När jag läser väcks frågan: hur långt får man rimligtvis gå inom religionsfrihetens gränser? i mig. En central och livsviktig fråga.
Det bör sägas att boken är ocensurerad och lämpar sig inte för den känsligaste av läsare. Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker är otäckt men också jag fick stundvis läsa mellan fingrarna för att våga. Men för mig ska böcker inte enbart vara njutning och avkoppling utan jag vill ha resistans och tuggmotstånd. Jag vill att läsning ska tvinga mig till eftertanke och kritisk reflektion. Det gör den här boken.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
