Vi har ingen aning

Jag hade inte skött mig ansvarsfullt.

Den där gången för snart tio år sedan när jag hade lovat att göra något och sedan inte hade kunnat stå fast vid mitt ord. Det var väldigt olikt mig, och jag tror att det precis därför sved så mycket (för mig, för andra) — för jag var den trofasta, den man kunde lita på.

Nej, den gången förmådde jag inte stå fast vid mitt ord och det ledde till en besvärlig, generande situation för honom, jag beaktade det i min konsekvensanalys men valde att ändå.

Jag vet att han blev besviken, kanske till och med sårad. Men jag tror ändå att om han hade hört de bakomliggande orsakerna till varför jag helt enkelt inte hade kunnat ställa upp, så hade han förstått.

Om jag hade berättat om den verklighet jag levde i, en bisarr värld där religiös manipulation och psykologiskt förtryck var dagliga ingredienser, hade han förstått att jag var tvungen att välja bort något för att hålla huvudet över vattenytan.

Jag sade bara nej då, och berättade inte mer än så.

Jag har inte berättat ännu heller, och ser ingen poäng med att göra det nu när mycket vatten har flutit under broarna.

Men den här erfarenheten gör mig ödmjuk för andras nej, gränser och självbevarelsehandlingar. Också fastän det ibland svider för mig.

Vi förstår inte alltid. Kanske det är lika bra så. Men vi kan alltid lära oss att respektera.

För sist och slutligen har vi ingen aning om vad våra medmänniskor genomlider. Vi har ingen aning.

Det vill jag alltid, alltid komma ihåg.

Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Boktips: om skadliga relationer

En av de samhällsfrågor (och en av mina hjärtefrågor) som lyfts fram i alldeles för liten utsträckning är psykisk misshandel i nära relationer.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli kloka nog på de mekanismer och funktioner som präglar ett destruktivt förhållande. Men vem förstår att lära sig mer om det här innan det är för sent? Vem, förutom yrkesmänniskor, läser facklitteratur om något som inte direkt berör dem?

Grejen är ju att ingen vaknar upp en dag och tänker “idag ska jag inleda ett destruktivt förhållande”. Det kommer smygande, det är en långsam process där det udda och giftiga så småningom blir normalt.

Jag kan inte betona det tillräckligt: vi behöver alla lära oss mer om det här.

Och just därför vill jag slå ett slag för skönlitteraturen och lyriken.

Litteraturen är ett kraftigt redskap för att sprida information och göra människor medvetna om psykisk misshandel, som många tror att de är skyddade för och ingen gärna vill erkänna att de är utsatta för.

Jag har läst en del böcker med det här temat under årens lopp och vill här samla fyra böcker som behandlar fenomenet skadliga relationer.

Märta Tikkanen (1978) Århundradets kärlekssaga

Den här är ett måste för båda rutinerade och nybörjare till poesiläsare.

Det är, om ni förlåter mitt töntiga uttryck, “lättsmält poesi” som i sin till synes enkla struktur (men vi vet ju att också det enkla är noga eftertänkt) är kärnfullt och kraftigt i sitt budskap. Det känns som att det är skrivet i ett raseri — nästan som att läsa en urladdning i en privat dagbok. Och det bidrar förstås till att det känns oerhört privat men samtidigt väldigt allmängiltigt.

Nedan ett utdrag som ofta brukar citeras:

Tematiskt sett är det här verket förstås mycket, mycket mer än bara en diktsamling om destruktiva relationer.

Det är faktiskt en av mina favoriter i poesiväg, och om du vill ha en mer ingående recension av verket kan du läsa mer om det här.

Denise Rudberg (2017) STHLM Queens: Simone

Det här är en bok som jag inte vanligtvis skulle ha läst, om jag inte hade vetat att den handlar om just psykisk misshandel. Till innehåll och stil skulle jag vilja kalla det en bok för unga vuxna och den litterära kvaliteten kanske inte är den bästa.

Men temat är som sagt alltid lika viktigt att lyfta fram och det görs så tydligt i den här boken.

I den här boken får vi följa med hur en relation utvecklas från att till en början vara präglat av passion, kärlek och romantik men för att sakta men säkert leda till ett onormalt kontrollbehov, ogrundad misstänksamhet och osund svartsjuka.

Det är obehagligt realistiskt skildrat vilket gör det enormt trovärdigt.

Passar särskilt för unga eller ovana läsare.

Lena Bivner (2018) Helvetet jag kallade kärlek

Den här färska boken har jag alldeles nyss läst ut och jag måste säga att jag är rejält omskakad.

När jag läste den här var jag tvungen att ta regelbundna pauser trots att jag vanligtvis kan sträckläsa i flera timmar. Jag suckade högt, drog efter andan och morrade ljudligt vid ett flertal tillfällen och får helt enkelt konstatera — det här är en bok som väcker mina känslor och forcerar mig till att yttra dem, om än i tomma intet.

Jag brukar ju vanligtvis inte ha mycket till övers för självbiografiska romaner eller autofiktion på grund av att händelseförloppet ofta hamnar i förgrunden på bekostnad av språket och de stilistiska finesserna. Den här var däremot annorlunda; det var inte bara en gripande berättelse utan hade också ett behagligt, flytande och fungerande språk.

Lena Bivner skrev ned traumatiska och jobbiga händelser under tiden som hon levde i en giftig parrelation, och de här händelserna är grunden för den här boken. Just det här faktumet gör att den här boken hamnar under huden på mig.

En bra bok att läsa i en bokcirkel — den får i alla fall mig att vilja diskutera mera.

Läs den!

Minna Rissanen (2011) Sieluani et saa

Till sist en bok på det andra inhemska språket.

Den här ville jag ha med i den här listan eftersom den tar fram en aspekt som inte de andra böckerna gör, nämligen den religiösa.

När personlighetsstörning kombineras med religion blir det farligt. Livsfarligt. Och det skildrar Minna Rissanen i den här boken som också den är en självbiografisk berättelser om hennes liv i ett förhållande med en narcissist.

Precis som alla böcker nämnda i det här inlägget är det förskräcklig läsning i det avseende att det stör och berör. Men den här tycker jag att redan på rubriknivå är hoppfull, eftersom rubriken slarvigt kan översättas till “Min själ får du inte — från ett offer för en narssicist, till en överlevare”.

Historien slutar alltså inte med ett offer, utan med en överlevare.

Och det hoppas jag att det gör för alla som är utsatta för psykisk misshandel och destruktiva relationer just idag.

Har du fler tips på böcker som handlar om
destruktiva relationer och psykisk misshandel?

Kommentera gärna nedan, så ökar vi meDvetenheten
sakta men säkert!

Bokrecension: Vit krypta

✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

Ifjol hade jag en episod då jag läste allt jag kom över i skönlitteraturväg med temat sekter. En av böckerna jag läste då, Sekten på Dimön, grep tag i mig och resulterade i ett blogginlägg. Författaren, Mariette Lindstein, har nu kommit ut med en helt ny bok som jag har haft förmånen att ta läsa. Tack Mariette och Forum!

Vit krypta är en pinfärsk thriller om "sekter med osynliga nätverk, frihetsberövande, maktlöshet och manipulation – och om en syskonkärlek som är starkare än allt" (från förlagets webbsida).

Boken inleds en midsommarafton då en ung kvinna, Daniella eller ”Dani”, försvinner under mystiska omständigheter. Nyheten om Danis försvinnande orsakar ett katatoniskt sammanbrott hos tvillingsystern Alexandra "Alex", men efter ett tag börjar hon jobba på en ny arbetsplats som är allt annat än konventionell. Samtidigt gör hon allt i sin makt för att ta reda på var systern är. Varje ledtråd tycks leda mot sekterism och med varje dag är en kamp mot klockan.

Från sid ett är tempot högt och de tvära kasten och många twistarna blir inte färre ju mer jag läser. Det här är alltså en bok helt i den snabba läsarens smak; en bok som kan läsas i ett utan att för en sekund mista spänningen. Ibland tycker jag att det rasande tempot är på bekostnad av dialogen, och jag hade gärna sett mer djup och autenticitet i karaktärernas samtal, för karaktärerna är minsann intressanta. Jag gillar speciellt Alex kaxighet och hur orädd hon är!

Boken är helt i tiden med tanke på #metoo och den finlandssvenska #dammenbrister. Den sköna men alltjämt underkuvade kvinnan realiseras igen på ett rysligt men ack så viktigt och sätt. Lindstein visar med sin enorma kunskap och mångåriga erfarenhet av sekter hur farlig kombinationen förtryck, manipulation och sekterism är. När jag läser väcks frågan: hur långt får man rimligtvis gå inom religionsfrihetens gränser? i mig. En central och livsviktig fråga.

Det bör sägas att boken är ocensurerad och lämpar sig inte för den känsligaste av läsare. Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker är otäckt men också jag fick stundvis läsa mellan fingrarna för att våga. Men för mig ska böcker inte enbart vara njutning och avkoppling utan jag vill ha resistans och tuggmotstånd. Jag vill att läsning ska tvinga mig till eftertanke och kritisk reflektion. Det gör den här boken.

Boktips: om sekter

Jag har på den senaste tiden snöat in mig på temat sekter.

Sekter är ett alldeles förfärligt tema, men alldeles livsviktigt att läsa om. Det är så lätt och naivt att tro att vi, du och jag, är starka personer som aldrig skulle hamna under en annan persons eller grupps inflytande. Men vem vaknar upp en morgon och tänker: "Idag ska jag låta mig manipuleras till en sekt". Ingen. Ingen sekt är förödande i början, tvärtom lockande och smickrande. Det måste vi alltid minnas.

Jag tror att det behövs mycket upplysning och förståelse för fenomen i teorin, för att kritiskt kunna granska och pröva dem i praktiken. Vill ni läsa mer om sekter kan jag här nämna fyra böcker jag har läst inom temat.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein. Boken handlar om 20-åriga Sofia Bauman som blir medlem i ViaTerra, en grupp för personer som vill leva ett jordnära och naturligt liv på en avskild ö vid namn Dimön. Allt ter sig bra i början, Sofia finner till och med kärleken på ön, men sakta men säkert ersätts den skinande fasaden med en grym verklighet. Människorna på Dimön förändras gradvis och Sofia bestämmer sig för att fly. 

Boken får en enorm pondus och trovärdighet eftersom författaren till boken, Mariette Lindstein, själv har varit med i en sekt i 25 år.  En intervju med Lindstein i "Malou efter tio" kan du se här. Till en början är tempot ganska lugnt och behagligt, men mot slutet trappas händelserna upp och boken blir en riktigt sträckläsningsrysare, jag tänker mig att tempot i boken samtidigt vittnar om tempot i en sekt - till en början lugnt och ofarligt, men värre och värre ju längre tiden går. En riktig nagelbitare mot slutet. Läs den!

Maria Åkerblom: sändebudet över liv och död av Gustav Björkstand. Björkstrand, som faktiskt råkar vara min farmors bror, har studerar Åkerblomsrörelsen som bland annat var verksam i Karleby. Resultatet blev den här fackboken om rörelsen, och framför allt kvinnan bakom rörelsen. Maria Åkerblom, sömnpredikant hade flera hundratals anhängare under 1900-talet, mened, brott och till och med mordförsök präglade sekten. Det är en alldeles ryslig, men samtidigt så väldigt viktig läsning. 

Om det så skulle kosta mig livet av Margaretha Sturesson. Medan Björkstrands bok är facklitteratur, Lindsteins bok är en roman så är den här boken en ex-sektmedlems personliga anteckningar från livet i och livet efter en sekt. Det är några år sedan jag läste den här boken nu, men jag minns så tydligt hur starkt boken (illa) berörde mig, och hur mycket jag lärde mig om sekter då jag läste den här boken. Boken illustrerade tvetydigheten i sekter på ett insiktsfullt sätt; å ena sidan tvivlet och det tysta ifrågasättandet av sekten, men å andra sidan en rädsla och kanske till och med en saknad över att lämna sekten. Den psykiska skada som en sekt kan göra är skrämmande påtaglig i boken.

Förlåt oss våra skulder - en roman om Åkerblomsrörelsen av Johan Helander. Ännu en bok om den (ö)kända Maria Åkerblom. Den här gången i romanform, vilket gör att den får ett mer känslomässigt djup. Läsaren bekantar sig med huvudpersonerna Ture och Ellen, som inte bara har en tuff barndom som föräldralösa utan som också dras in i Åkerblomsrörelsen.

Som karlebybo var det fascinerande att läsa om närhistorien, att känna igen platser och dialekten. Alla konversationer sker på "grundsprååtji", alltså på en bred karlebydialekt - och det blir i längden ganska betungande att traggla sig igenom karaktärernas diskussioner. Bokens rent fysiska format påminner mer om  Lunds studentlitteratur, och det gör också textens utformning i boken (font, marginaler osv). Men det oaktat är det en insiktsfull bok som belyser det ämne som jag intresserar mig för, och som jag länge har upplevt vara lite av en tabu att tala om i Karleby.