Bokrecension: Alex Ahndoril ”Jag kommer att hitta nyckeln”

b o k r e c e n s i o n

Alex Ahndoril | ”Jag kommer att hitta nyckeln”

I min stora renoveringsbubbla lyssnade jag på denna pusseldeckare.

Privatdetektiven Julia Stark blir kontaktad av en man som är delägare i ett familjeföretag. På hans telefon finns ett foto på en person som är illa tilltyglad – men på grund av minnesförlust har mannen ingen aning om vem personen är och ifall han själv är skyldig till något.

Tillsammans med sin examen Sidney från polisen inleder Julia en undersökning som steg för steg kommer att avslöja hur saker och ting ligger till.

Jag älskar att det välkända Kepler-paret nu tar sig an en betydligt mindre grotesk genre som på många sätt är som intellektuellt godis.

Jag har alltid varit svag för pusseldeckare och denna föll mig riktigt fint i smaken.

Särskilt uppskattade jag Julia som huvudperson; hennes intressanta historia och annorlunda egenskaper som protagonist.

Jag var kanske inte lika uppslukad av denna som av en klassisk Kepler-deckare, men ändå var det riktigt fin läsning.

Detta är boken för dig som:

» gillar böcker med mysterier som nästlas upp

» uppskattar romaner som skildrar svåra relationer

» Tycker om böcker av bland annat Agatha Christie, Maria Lang och Eva Frantz

Mitt betyg: 4/5

Har du läst ”Jag kommer att hitta nyckeln”?

Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖

Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.