Jag är på besök i min hemstad.
Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?
Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?
Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.
Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.
Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag skrev för några veckor sedan om staden som aldrig blev min. Idag besökte jag den staden igen efter några månaders uppehåll. Fastän den här staden är mitt bitterljuva, staden som aldrig riktigt blev min, kunde jag ändå konstatera att det var ett kärt återseende idag. Åbo är en av de vackraste höststäderna jag vet, se bara på den här bilden så vet ni vad jag talar om.
Bilderna ovan och nedan är tagna från precis samma ställe med nästan ett års mellanrum.
Det finns en stor trygghet i att strosa längs gator som inte är ens egna, men ändå hela tiden veta var man befinner sig (annat var det i Stockholm). Det ligger något oerhört charmigt i att röra sig i området kring domkyrkotorget där så många olika människor rör sig, vissa målmedvetena och raskt, andra mer strövande, sökande. Jag ler ner jag närmar mig humanisternas tillhåll Arken, för redan på flera hundra meters håll känner jag igen den brokiga skaran som, ibland förnedrande, kan jag tycka, kallas humanister. Jag känner igen dem inte för något annat känneteckens skull, bara för deras brokighet. Det är en härlig skara.
Staden kanske aldrig blev min.
Men en del av mitt hjärta håller den.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
